Näsegårdsforsens historia

Näsegårdsforsen som ligger i den bördiga dalen mellan Bjärnå å och Kisko å är en del av de nationellt betydande bebyggda kulturmiljöerna med sina historiska detaljer. Kulturmiljöns rötter vid Näse gård hänför sig till medeltiden och dess centrum är nuvarande Näse gård med sin gårdskoncentration. 
 
Vid Näsegårdsforsen hittar man många spår av bebyggelse och verksamhet från olika århundraden. Vid en av de mest betydelsefulla forsarna i Södra Finland har det möjligen funnits en kronokvarn redan på 1300–1400-talet. På 1550-talet byggdes den första tullkvarnen, det vill säga en vattenkvarn, i forsen som var anknuten till Näse kungsgård. I forsen byggde man även en vattensåg på 1550-talet som förnyades på 1660-talet. Under kvarnen och sågen på ön verkade ett bränneri på 1800-talet. 
 
De konstruktioner som nu kan ses på området är huvudsakligen från 1800-talet. Den ståtliga ruinen vid forsens strand är en kvarn från 1805 som byggdes av gråsten och slaggtegel. Verksamheten vid kvarnen slutade 1962 och då revs även fördämningsanordningarna. Kvarnen är ett nationellt värdefullt arkeologiskt objekt och en fast fornlämning. Vid ruinens östra och västra sidor finns bottnar som hör till kvarnen och under gångbron finns gamla bottnar efter dammen. Det finns ruiner efter åtminstone två byggnader från bruket som grundades 1837 på kvarnens östra sida och en byggd vattenfåra i vars samband en smideshammarverkstad verkade.  

En gammal ruin mitt i vegetationen.

 
Utöver kvarn- och bruksområdet är gamla Myllymäki torps ödelagda boplats ett tredje centralt kulturarvsområde vid Näsegårdsforsen. Torpet ligger mellan gångbroarna i skogen, på forsens södra sida och där kan man se det sista byggskedets stenfötter. I torpet har man bott redan på 1600-talet. På grund av vegetationen är flera av de gamla stenkonstruktionerna svåra att se.  
 
Genom området går förmodligen Stora kustvägens medeltida linjedragning för början av nya tiden.