Fågelutflykt till borgruinerna

Det sitter ett barn på lägsta platsen av ruinen. I bakgrunden skiner solen på de vårskira lövträden.

 

Beundra flocken av flyttfåglar som närmar sig från toppen av Kappelinmäki. Hör du näktergalens sång vid Kustö gård?
Kustö har förändrats mycket sedan tiden då biskop Magnus I bosatte sig i den nybyggda biskopsborgen på öns udde i slutet av 1290-talet. På den tiden låg borgen fortfarande på en egen ö, som med tiden tack vare landhöjningen smälte ihop med huvudön. 

Sedan dess har också sundet Fiskarinsalmi, som tidigare fanns mellan det område som idag kallas Lyhtyholma och huvudön, försvunnit. Längre in på Kustö har sjön Kuusistonjärvi bildats när landhöjningen separerade en glosjö från havsviken.

I stället för sunden finns idag vidsträckta våtmarker, strandängar och vassar, som är en perfekt livsmiljö för stora mängder fåglar. Fiskarinsuntti, den grunda och frodiga bukt som finns kvar av det tidigare sundet, är numera en skyddad häckningsplats för många sjöfåglar. 

Viken Kuusistonlahti och den intilliggande Piikkiönlahti med sina stränder är skyddade med stöd av EU:s fågeldirektiv och hör därför till Natura2000-nätverket. (ymparisto.fi, på finska). Utöver för sitt varierande häckfågelbestånd är området också känt som en rastplats för flyttfåglar. Tusentals sjöfåglar och vadare påträffas i hela skyddsområdet både vår och höst.


De bästa fågelskådartipsen i närheten av borgruinerna

I vassarna och busksnåren längs stränderna på Kustö udde trivs många sylvior och rörsångare . På de öppna strandängarna kan du få se ängspiplärkan och gulärlan ge en flyguppvisning. I enbusksnåren på ängarna trivs bland annat törnskatan, rosenfinken och buskskvättan . På de vassbevuxna våtmarkerna kring Kuusistonjärvi kan du se samma fågelarter.

En sädesärla sitter på en sten vid ruinerna och flaxar med sina vingar.

Du som är intresserad av sjöfåglar och vadare ska styra stegen från parkeringsplatsen längs stigen från andra sidan vägen mot fågeltornet på öns södra strand. Från tornet kan du observera fåglarna i Fiskarinsuntti och på dess strandängar. Nära stranden simmar skäggdoppingar, sothönor, snatteränder, krickor, knipor och viggar. I strandslammet och på de fuktiga ängarna hittar du många vadare, såsom rödbena och enkelbeckasin samt under flyttningstiden även brushane, som är en mer bekant syn på myrarna i Lappland. Lite längre bort, längst in i Fiskarinsuntti, finns ett annat fågeltorn som ligger ännu närmare vattenlinjen och vassen. Till det tornet kommer du genom att svänga in på Lyhdyntie cirka 1,5 km före borgruinerna.

Under flyttningstiden kan fågelskådaren klättra upp till toppen av Kappelinmäki. Därifrån har du en fantastisk utsikt mot söder och väster. Flyttfåglarna flyger ofta längs Kuusistonlahti och många fåglar tar rast och vilar i det grunda vattnet vid Fiskarinsunttis stränder. Du kan också observera flyttfåglarna från fågeltornen och få se myrsnäppor, svartsnäppor, skedänder och gråhägrar på riktigt nära håll. Håll också ögonen öppna efter rovfåglar som glider omkring på himlen – med lite tur kan du få syn på en brun kärrhök.

Fåglarnas nattsång ljuder i närheten av Kustö gård och platsen är populär bland kvällspigga fågelskådare. Om du besöker borgruinerna på en stämningsfull kvällspromenad kan du höra gräshoppsångarens och flodsångarens  surrande sång eller näktergalens  kvällsserenader. Från vassruggarna kan du höra vattenrallens rop och trastsångarens tjattrande.

I kulturlundens skugga

Dyk in under grangrenarna och möt det stormpiskade landskapet! Upplev herrgårdslundens bländade blomsterprakt på våren.

Längs naturstigen ser du lundens många olika former

Naturstigen vid Kappelinmäki är en rundslinga i skuggan av träden i den lundartade backen. Från stigen kan du göra en avstickare till biskopsborgens ruiner och klättra upp på Kappelinmäki för att beundra det ljuvliga skärgårdslandskapet från det klippiga krönet. 

 Naturstigen slingrar sig via lövängsväxtlighet och under gamla knotiga träd.


På Kappelinmäki växer till största delen lundartad, äldre granskog, i vars skugga stigen går längs sluttningen mot stranden. När stigen närmar sig stranden förändras skogslandskapet plötsligt och blir öppnare: de senaste åren har höststormarna fällt ett stort antal träd på bergets norra sluttning och vindfällen ligger i terrängen på båda sidorna om stigen. De har lämnats kvar i terrängen för att murkna och bli värdefulla habitat för de otaliga insekter, mossor, lavar och svampar som är beroende av dessa.

I det stormhärjade området syns tydligt att sluttningen är utpräglat lundartad: skogsolvon, tryar och måbär som fått mera ljus då granarna fallit öppnar nu sina gröna blad mot solen på våren. I slutet av sommaren ger buskarna skogslandskapet färg med sina orange och röda bär. När stigen närmar sig Kustö gård övergår granskogen i lövskog och vandraren kommer till kulturlunden vid Kappelinmäki, en landskapsmässigt värdefull vårdbiotop. På våren slår lunden ut i blomsterprakt då blåsippa , vitsippa och gulsippa samt vårlök, gullviva och nunneört  sätter färg på terrängen.

I terrängen vid ruinerna blommar både syrener och vårens blommor.

Spår av människohand i kulturlandskapet

Längs stigen från parkeringen till naturstigen syns rester av gamla byggnaders husgrunder bland det växande gräset. Bland dessa växer en vanskött gammal äng, där de mest värdefulla ängsväxterna numera söker utrymme att växa på små klippiga fläckar av torräng och i skuggan av husgrunderna. På ängen finns fortfarande värdefulla växtarter, såsom backlök och brudbröd, som är arkeofyter, det vill säga arter som kommit till området för länge sedan och vittnar om bebyggelse under järnåldern.  Arkeofyter är växter som spridits till nya geografiska områden med människans hjälp före 1600-talets början. På ängs- och torrängsfläckarna trivs många olika insektarter och riktigt sällsynta arter har påträffats i området. 

I skuggan av träden i kulturlunden gömmer sig också några rymlingar: prydnadsväxter som ursprungligen kommit från herrgårdens trädgård, såsom akleja, hesperis och ålandsrot, har så småningom spritt sig bland de vilda växterna.

Nattliga jägare i borgruinerna

Var gömmer sig nordfladdermusen. Nattetid glider fladdermöss på jakt över Kustö biskopsborgs ruiner.
Från borgruinernas murar, på herrgårdens gårdstun och i grandungen på Kappelinmäki vimlar det av vingar nattetid. Fladdermöss som är ute på jakt söker insekter med hjälp av ekolodning. I omgivningen kring ruinerna finns flera fladdermusarter som är vanliga i Finland: nordfladdermus, brunlångöra, vattenfladdermus  samt mustasch- och taigafladdermus. Även de mer sällsynta arterna trollpipistrell och större brunfladdermus har påträffats på Kustö. De här arterna flyttar söderut till vintern och kan ha observerats under flyttningen. De kan alltså inte med säkerhet räknas som fast bosatta på ön. 

Borgruinerna upplysta under natten. På himlen glimmar några stjärnor.


Den bästa årstiden för att observera fladdermöss är i augusti–september, när kvällarna redan mörknar tidigt men det är varmt långt in på natten. Fladdermössen är visserligen aktiva hela sommaren, så om du orkar vaka hela den ljusa sommarnatten tills det blir lite mörkare är det möjligt att spana efter fladdermöss från och med månadsskiftet maj–juni.

Nattetid lågflygning och glidflygning längs stigen, dagtid kurragömma

Nordfladdermusen kan du se jaga på herrgårdens gårdstun och över biskopsborgens, medan mustasch- och taigafladdermusen helst jagar i granskogen på Kappelinmäki. De jagar i öppna gläntor i skogen och glidflyger gärna längs naturstigen. De småväxta fladdermössen kan vara svåra att urskilja mot den mörka skogen, men en lyckosam vandrare kan känna vinddraget mot sin kind när en fladdermus stryker tätt förbi på jakt efter en insekt. Vattenfladdermusen jagar normalt nära vattenytan, men stannar i närheten av strandskogen. På samma sätt som andra fladdermöss kan också den ta en tur längs skogsstigarna på jakt efter insekter. Den öppna stigen mellan den täta aldungen vid stranden och borgruinens murar är också en bra plats för den som vill möta fladdermöss.

Det går en stig längs den runda borgformationen. Invid stigen finns yviga lövträd och efter ringen av lövträd öppnar sig landskapet med åkrar och ängsmark.
 

För att få se ett brunlångöra behövs riktigt god tur, eftersom den här fladdermusarten i allmänhet flyger högt uppe i toppen av stora ekar. Ibland kan den komma ner från trädtopparna för att surra på ställe som en kolibri till och med över gårdens gräsmatta. Invid Kustö gård finns en gammal lund med ädla lövträd och en lindallé, där också brunlångörat hittar lämpliga träd för sin jakt. Har du bra syn kanske du till och med kan urskilja brunlångörats stora öron till och med under flykten. 
På dagen försvinner fladdermössen in i sina gömställen för att smälta sitt byte och samla krafter för jakten följande natt. Gömstället kan vara ett hål i ett träd eller en klippa, en fladdermusholk, en springa i väggen eller en vind i en gammal byggnad. Normalt lämnar fladdermusen sitt gömställe för att jaga varje natt, men om vädret är för kallt eller blåsigt kan den låta bli att jaga en gång. I sådant väder rör sig inte heller några insekter.

Barnavård i förökningskolonier

I början av sommaren samlas honorna i förökningskolonier för att få ungar. Fladdermössen är mycket lokaltrogna och samma individer söker sig till samma kolonier år efter år. En förökningskoloni kan uppkomma i en trädstam, en fågelholk eller en övergiven byggnad, eller på vinden i ett bostadshus. I synnerhet vår vanligaste art nordfladdermusen har en förkärlek för att föröka sig i byggnader. Fladdermössen föder i allmänhet endast en unge i taget och ungarna sköts i förökningskolonins gemensamma ”barnträdgård”. Honorna som ger di åt sina ungar måste snart efter födseln ge sig av för att jaga på nätterna för att få näring så att de kan producera mjölk till ungarna. Honan stannar emellertid aldrig länge borta utan återvänder så snabbt som möjligt för att ge ungen mat och värma den. 

Ungarna blir flygfärdiga efter några veckor och lite senare börjar de jaga tillsammans med honan. De unga fladdermössen blir självständiga senast två månader efter födelsen och därefter splittras i allmänhet förökningskolonin.