Ribbed moräner eller sk. rogen moräner
Det material som inlandsisen nötte bort från berget kallas för morän. Då isen drog sig tillbaka för ca 10 000 år sedan bildades moränformationer av olika slag. Landskapet i Kvarkens skärgård domineras av olika moränformationer: De Geer moräner, ribbed moräner och drumliner. Dessa unika moränformationer är tillsammans med landhöjningen anledningen till att Kvarkens skärgård år 2006 upptogs på UNESCO:s världsarvslista. Valsörarna består till största del av grupper av ribbed moräner eller s.k. rogen moräner. Ribbed moräner är en typ av moränbacklandskap, vilka kännetecknas av oregelbundna ryggar i stort sett vinkelrätt mot isens rörelseriktning. Ryggarna går alltså i öst-västlig riktning.
Flador
Landhöjningen gör att öppna havsvikar utvecklas till s.k. flador, vilka har tröskel i mynningen mot havet. Då landhöjningen framskrider bryts förbindelsen med havet. Följande stadie kallas för glosjö, till en glosjö når havsvattnet endast fram vid högvatten och storm. Större glosjöar förblir öppna sjöar, medan mindre glosjöar småningom växer igen och utvecklas till myrar.
Kärringsund är numera förenad med havet med endast en smal bäck och kan alltså klassificeras som en flada. Käringsund har ett mycket rikt fågelliv; svärtorna samlas här i stora flockar, silvertärnorna söker föda och har man riktigt tur kan man få syn på en skräntärna. På våren går fisken, främst gädda och abborre, upp till Käringsund via bäcken för att leka.
Stenbro
Ännu i slutet av 1800-talet var Ebbskär och Storskär skilda öar. I samband med byggandet av fyren byggdes den här stenbron för att man skulle kunna transportera material från Ebbskär till Storskär. Numera tar du dig torrskodd mellan öarna även utan bro - detta tack vare landhöjningen.
I och med landhöjningen blottas ny mark för vegetationen att erövra. Skog som börjar växa på landhöjningsmark kallas primärskog. Skogen kan indelas i olika zoner; busk-, lövträds- och barrträdszon. De olika zonerna övergår gradvis i varandra. I orörda landhöjningskogar finns ofta en stor mängd murken ved.
Sjöbevakningsstation och dess verksamhet
Sjöbevakarna började sin verksamhet på Valsörarnas i bastubyggnaden bredvid fyren i början på 1940-talet. I detta utrymme verksammade sjöbevakarna ända till år 1948, då den nya stationen på Ebbskäret blev klar. I närheten av sjöbevakningsstationen byggdes en bastu, ett uthus och ett skjul för hydrokopter, bryggor samt senare även en helikopterplatta.
Till huvudbyggnaden fick man el först 1956; en liten 3,5 hp Olympia-motor drog generatorn. En ny sjöbevakningsstation byggdes på samma plats 1984. För den här stationens uppvärmning och el stod två Valmet-diesel el-aggregat som producerade el, värme (av avgaserna) och värmde vattendestilleriet som gjorde havsvattnet till rent dricksvatten. Av dessa byggnader står enbart uthuset och bastu kvar. Huvudbyggnaden revs ner 2016.
Sjöbevakningens viktigaste uppgift under kriget var att övervaka färdseln på havet eftersom det var olagligt att färdas i yttre skärgården på den tiden. På 1940- och 1950-talet sysselsatte smuggling av kaffe, socker, sprit och andra varor från Sverige sjöbevakningen.
Valsörarnas station fungerade också som väderobservations station. Sjöbevakarna skickade under flera år väderobservationer var tredje timme till meteorologiska institutet. Därtill gjordes oceanografiska observationer; man tog vattenprover och mätte värmevärden på olika djup under olika årstider.
Valsörarnas sjöbevakningsstation bemannades på 1970-talet av 12 män. År 1993 sammanfördes Mickelsörarnas sjöbevakningsstation med Valsörarnas station och bemanningen steg till 18 män. Båtar och annan utrustning hade man enligt följande: 6 olika typer av stora båtar, 2 hydrokoptrar och 6 snöskotrar.
På 2000-talet skärdes bemanningen ner till 7 män men Valsörarnas station var fortfarande bemannad året runt. Verksamhetsområdet sträckte sig från Norrskär till Oravais.
Stationen avbemannades 2009 och idag bevakas Valsörarnas område från Södra Vallgrunds sjöbevakningsstation för hand. Sjöbevakarnas huvudsakliga uppgift är gränsbevakning, gränskontroll samt ledning och övervakning av sjöräddning.
Valsörarnas biologiska station
Valsörarnas biologiska station, tidigare Livbärgarstugan, har fungerat som bas för Ostrobothnia Australis r.f:s fågelobservationer i över 40 år.
Finlands Sjöräddningssällskap r.f. köpte år 1904 en stuga från Replot åt sin personal på Valsörarna. Stugan kallades Livbärgarstugan. Livräddningsmanskapet bodde före detta i en barack nära fyren. Livräddningsmanskapet hade redan från år 1903 haft en livräddningsbåten Walsörarna till sitt förfogande. Roddbåten kunde vid en olycka bära upp till 40 man. Efter att Sjöräddningssällskapets verksamhet på Valsörarna upphörde köpte föreningen Ostrobothnia Australis stugan år 1964. Stugan har sedan dess fungerat som föreningens biologiska station och bas för speciellt fågelobservationer. Valsörarnas läge mitt i Kvarken gör området till en ypperlig rastplast för många fåglar som flyttar via Bottniska viken. Vid stationen pågår ringmärkning av pärlugglor, inventering av skärgårdsfåglar och observation av flyttfåglar. Speciellt uppföljningen av fjällvråkarnas och lommarnas flyttning på våren hör till stationens årliga verksamhet. Skärgårdsfågelfaunan som häckar på Valsörarna är mycket mångsidig.
Kulturlandskap
Naturen på Valsörarna har formats av både människor och djur. Förr i tiden idkade björköborna skiftesvis gemensamt fårbete och höbärgning på Valsörarna. Innan Storbärgningen var bärgad var Storskär ingärdat och fåren betade endast på Ebbskär. Gemensamma hölador fanns vid Storbärgningen och därifrån kördes höet hem till byn. Om vädret tillät skedde hemkörningen på jultredjedagen. Numera förs varje sommar ett hundratal får ut till Valsörarna.
Fiskestödjepunkt
I Björköby har både fiskevatten och landområden av tradition fördelats utgående från tre skiften: Brådd, Skägg och Galt. Varje skifte var därtill uppdelat i sex notarmar. Allt fiskevatten i Björköby var alltså indelat i sex områden, varav Valsörarna utgjordes av ett. Fiskevattnen bytte årligen innehavare vilket innebar att samma arm nyttjade Valsörarna vart sjätte år.
Varje skifte byggde och underhöll en fiskebastu, därtill byggde och underhöll de sex armarna varsin bastu. De s.k. lagbasturna var alltså totalt nio till antalet. Galt skiftet ägde och underhöll bastun på Valsörarna; Östergårdsbastun. Denna har flyttats flera gånger. Sedan 1978 finns den på Mellangrynnan och ägs av Björkö Fiskelag och underhålls av Björköby Fiskargille r.f. Utöver lagbastur finns även privata fiskebastur. I en och samma bastu kunde upp till sex båtlag (12 personer) vara stationerade. På våren var det sköt- och ryssjefiske som gällde medan det om hösten var nätfiske. Fiskarna låg i fiske hela veckan, de for hem till Björkö först på lördagen och ut till Valsörarna igen på måndagen.
Fyren
Redan på 1800-talet fanns en båk; Anselm, på Valsörarna. Då sjötrafiken blev att allt livligare och efter att många fartyg hade förlist kom krav på att en fyr skulle uppföras. Fyren konstruerades i Paris av firma Henry Lepaute, samma ingenjörsfirma som senare byggde Eiffeltornet.
Tanken var att fyren skulle placeras på Ebbskär, så nära båtfarleden som möjligt. Arbetet inleddes med byggande av fyrvaktarbostad och uthusbyggnader. Men på Ebbskär fanns ingen stadig grund för fyren och man beslöt i stället att bygga fyren på Storskär. Man blev alltså tvungen att riva byggnaderna samt transportera både byggnader och fyrdelar från Ebbskär till Storskär. Ännu i slutet av 1800-talet var Ebbskär och Storskär skilda öar. I samband med byggandet av fyren byggdes den här stenbron för att man skulle kunna transportera material från Ebbskär till Storskär. Numera tar du dig torrskodd mellan öarna även utan bro - detta tack vare landhöjningen!
Den 36 m höga fyren tändes för första gången 17 november 1886. Fyren automatiserades 1964 och är sedan dess obemannad.
Minnesmärke över ryska soldater
I mars 1809, i slutskedet av det finska kriget, marscherade den ryska generalen Barcley de Tolly via Valsörarna över vårisarna till Sverige för att erövra Umeå. Armén bestod av 3700 ryska soldater. Armén lyckades inta Umeå men återvände inom kort tillbaka över isen till Finland. Både på dit- och tillbakavägen dog ett stort antal soldater av hunger och köld.
Generalen rapporterade senare att han hade märkt ut sin färd över isen med sina mäns kroppar. Vid ryssarnas återkomst till Valsörarna restes en stolpe med det ryska gränsmärket på västra sidan av ön för att markera gränsen mellan Sverige och det ryska riket.
På Valsörarna tröttnade man så småningom på benresterna av de ihjälfrusna soldaterna och flere gånger samlade man därför ihop kvarlevorna och byggde stenkummel över dem på olika ställen på ön. Det nyaste stenkumlet byggdes 1936 på Ebbskär av "livbärgaren" Emil Nabb, på uppdrag av fru Mary Hahl.
