Naturen i Salla

Salla nationalpark och dess närområden hör till Kuusamo högland, det så kallade Koillismaa i nordöstra Österbotten. Området karakteriseras av skogklädda höjder och myrområden mellan dem. Landskapet domineras av Iso Pyhätunturi (477 m.ö.h.) i nationalparken samt Ruuhitunturi (472 m.ö.h.), Palotunturi (467 m.ö.h.) och Vilmatunturi (432 m.ö.h.) utanför nationalparken. 

Salla nationalpark är en övergångszon, där det är vanligt med både de för Kajanaland typiska skogklädda höjderna med sina grandungar som blivit illa tilltygade av upplegor och nordbottniska aapamyrar som karakteriseras av blöta flarkar. I Salla nationalpark förekommer också frodiga kärr och krävande kalkgynnande arter. Faunan i området är mångsidig.

I södra delen av Salla finns det utöver nationalparken också ett flertal andra naturskyddsområden. Tre av dessa ligger invid friluftslederna i området.

Den stolta tjäderns hemvist

Tjädern är Salla nationalparks symbol. Den stannar i trakten året om, eftersom de gamla skogarna skapar idealiska förhållanden för fågeln. Bäckar, våtmarker och andra kärrsänkor är viktiga för tjädern. Tjädern trivs i blandskogar där det finns tillräckligt med mångsidig föda. På vintern drar tjädertuppen nytta av talldungarna på myrarna, medan tjäderhonorna oftast övervintrar i jämnare och yngre tallskogar. Blåbär är viktig föda för ungarna. 

Vandrare i nationalparken kan stöta på tjädrar. På vintern syns ofta spår efter fåglarna i snön, exempelvis barr och avföring vid tallarnas fot. Särskilt de tallbevuxna myrarna i de östra delarna av nationalparken är populära bland tjädrarna vintertid. Vissa vintrar kan man till och med se små flockar av tjädertuppar på myrarna, uppflugna i de klena tallarna för att äta. Tjädern föredrar uttryckligen att äta i dessa klenvuxna myrtallar, eftersom de enligt forskarna innehåller mer råprotein och energi än normala träd. Kalla dagar kryper både tjädern och de övriga hönsfåglarna ner i en snögrotta för att smälta maten och övernatta.

En tjädertupp står på snöig mark.
 

En tjäderhona och en tjädertupp står i en snöig skog.

Sällsynta arter i urskogarna

Moskogarna i Salla är i allmänhet relativt karga och artfattiga: momarkerna domineras av det bekanta skogsriset blåbär och kråkbär samt risväxter som är vanligare på myrar, såsom odon och skvattram. De gamla granskogarna och bestånden av urskogstallar på åsarna är typiska för landskapet i Salla nationalpark och de gamla skogarna är habitat för många sällsynta arter som är beroende av murkna träd. I nationalparken påträffas bland annat den mycket sällsynta kritporingen och under den ljusa sommarnatten kan man med god tur få se ett utrotningshotat barrskogsfjällfly fladdra över den tjocka mossan i granskogen. I de gamla blandskogarna trivs också arter som lappmes, lavskrika och tretåig hackspett, även om också dessa arter har minskat i takt med att de gamla skogarna har minskat.

På bilden finns gammal urskog. På marken finns några fallna träd.

Myrar, källor och bäckar

I nationalparken och dess närområden finns många myrar, bäckar och olika typer av våtmarker. På de skogklädda höjdernas sluttningarna finns frodiga vattensamlingar där det växer ormbunkar och smörbollar. Utmed bäckarna växer ställvis torta, med sin vackra violetta blommor. Koillismaa i nordöstra Österbotten är ett av tortans viktigaste utbredningsområden i Finland. I talldungarna som kantar myrarna kan man få syn på dvärgsparven, som trivs bäst i Salla. Den sällsynta gulringade gräsfjärilen kan ställvis ses fladdra bland myrfjärilarna på de trädbevuxna myrarna. För att få syn på det hotade nordiska pilflyet, som rör sig nattetid bland buskarna längs bäckarna, behövs däremot mycket god tur.

På bilden syns ett tjärnlandskap som kantas av gräs. Landskapet är delvis tjärn och delvis myr. Längre bort syns en skogbevuxen ås.

I nationalparken och dess närområden finns flera små kärr och backmyrar på fjällens och de skogklädda höjdernas sluttningar. Merparten av myrarna i Salla är medelnäringsrika och flarkrika aapamyrar. I området finns också små lundområden utmed bäckar och värdefulla rikkärr. Vanliga rikkärrsarter är den högt svajande gräsullen, fläcknycklar med sina vackra blommor samt tätörten med sin speciella livsstil – växten livnär sig nämligen på insekter som den fångat. Rikkärren är habitat för många hotade, krävande arter, såsom myrbräckan, den starkt hotade långskaftade svanmossan och den fridlysta käppkrokmossan. Vid Aatsinginhauta i nationalparken finns det källor med källtuffmossa och andra sällsynta mossarter.  

Utanför nationalparken i söder öppnar sig vidsträckta aapamyrar, till exempel myrarna i Löytöjänkä-Suksenpaistama-aapa myrskyddsområde.

Åsar och raviner formade av inlandsisen

Genom Salla går flera åsformationer i nordväst-sydostlig riktning. Kaunisharju med sina ståtliga gamla tallar består av två på varandra följande åsar, Hanhiharju och Kauniinhaudanharju, i nationalparkens södra del. Åsformationen har uppstått vid randen av en glaciär som smält för knappt 10 000 år sedan, av den sand och det grus som smältvattnet samlat i isens råkar och tunnlar. I åsområdet frodas växtarter som trivs på solexponerade, torra och öppna platser, såsom backstarr och backtimjan. På Kaunisharju finns ett flertal dödisgropar, en del av dem med sällsynt hedliknande vegetation. Åsområdet omges av myrar och små vattendrag. Friska höstmorgnar stiger dimma över dessa vatten och samlas i sänkorna nedanför åsen.

I nationalparkens norra delar och i närområdet finns många slags ravinformationer. Pahaojankuru lever upp till sitt illavarslande namn: ravinen är brant och stenig, och på dess botten brusar en liten bäck. Kolsanharju ligger utanför nationalparken och är en av Sallas mest värdefulla åsar. Åsen följer Tenniöjoki och sträcker sig ända till Savukoski i nordväst samt långt över östgränsen i sydost. 

Den cirka 20 kilometer långa Aatsinginhauta öster om Sallatunturi är ett bra exempel på bergarternas olika slitstyrka. Aatsinginhauta har uppkommit när erosionen och istiden under miljontals år nötte ner och gröpte ur den nuvarande sprickdalen. De skiktade bergarterna, det vill säga de sedimentära bergarterna, i Aatsinginhauta har klarat erosionen sämre än vulkaniterna, det vill säga de vulkaniska bergarterna, i de omgivande områdena. Höjdskillnaden mellan ytan på Sotkajärvi på botten av Aatsinginhauta och den högsta skogklädda höjden som kantar ravinen, Petservaara, är mer än 250 meter. Cirka 230–240 meter upp på de skogklädda höjdernas sluttningar i Salla finns stenfält, så kallade fornstränder som bildats när trakten var en issjö. 

På bilden syns åsens steniga sluttning. Nedanför sluttningen syns träd.

Ugglor och myrfågelarter

Hackspettar och mesar trivs bäst i gamla skogar, där det finns lämplig föda och hål för häckning i murkna träd. Goda sorkår lever också flera uggle- och hökarter i de gamla skogarna. Till dessa hör pärluggla, hökuggla, sparvuggla och lappuggla. Med hjälp av sin skarpa hörsel jagar de sorkar, som de till och med kan höra under snön. Tidigare häckade också berguven i området. Av dagrovfåglarna påträffas fjällvråk, duvhök, stenfalk och tornfalk i Salla. Med god tur kan man också få se en kungsörn, som har en väl etablerad stam i Salla.

En gulärla sitter i toppen av en torrfura.
 

Till myrfågelarterna som trivs i nationalparkens närområden hör bland annat trana, sångsvan och sädgås. De många vadararterna trivs på de flarkrika aapamyrarna. På myrarna häckar också många tättingar, såsom gulärla och ängspiplärka. De öppna myrarna och den rikliga fågelfaunan lockar också rovfåglar till området för att jaga. Dvärgsparven är symbol för talldungarna som kantar myrarna. Salla är artens huvudsakliga utbredningsområde. 

Salla ligger nära östgränsen och är också skogens kungs, det vill säga björnens, rike. I området kan man upptäcka spår efter björnar, till exempel uppgrävda myrstackar. Det är dock mer sannolikt att man får se älgar eller renar. Granlaven som växer på granarnas grenar är viktig vinterföda för renarna.

Land med riklig snö och upplegor

Granen är det trädslag som markerar skogsgränsen i fjällen, eftersom det inte finns någon tydlig björkzon där skogen slutar på fjällkrönet. Granskogarna är typiska för högt liggande mark, det vill säga glesa, ljusa och lättframkomliga. Granarna är smala som pelare, med korta grenar. Pelargranarna klarar sig med mindre skador från den tunga snölasten än träd med längre grenar.

Koillismaa är ett av de mest snörika områdena i vårt land, och hård köld är vanlig. Fuktiga luftmassor kondenseras vintertid på granarnas grenar på fjällkrönen i Salla. Det leder till att snö och is – så kallade upplegor – som kan väga hundratals kilogram, samlar på träden. Snölasten kan bryta av trädtoppar och knäcka hela träd, vilket syns i granskogarna där det finns mängder av torrakor, murkna träd och lågor. Murkna träd är livsviktiga för många hotade svamparter och insekter. 

Träd täckta av upplega i fjällen.
 

Vidsträckta skyddsområden på båda sidor om gränsen 

I takt med att klimatförändringen framskrider och levnadsförhållandena förändras blir enhetliga skyddsområden allt viktigare. Skyddsområdena skapar gröna korridorer som gör det möjligt för olika arter att förflytta sig till områden med lämpligare levnadsförhållanden. Många krävande arter drar också nytta av förbindelserna mellan skyddsområden, såsom tickor och andra arter med dålig spridningsförmåga som växer i urskogarna i Salla.

Salla nationalpark och dess närområden bildar en cirka 130 km lång enhetlig zon av skyddsområden och andra specialområden med värdefulla naturvärden, som sträcker sig över östgränsen. Till denna zon hör bland annat Oulanka nationalpark och den vidsträckta Paanajärvi National Park, som ligger alldeles bakom den ryska gränsen. I närheten finns också Riisitunturi nationalpark och andra skyddsområden. I Ryssland, lite längre bort i närheten av Kandalaksja och Apatity, finns Kandalaksja och Lapplands naturreservat samt den mycket speciella Khibiny National Park.

Salla nationalpark sträcker sig ända till den ryska gränsen. Bild: Juha Paso
 

Övriga skyddsområden i närheten

Salla kommun är som Lappland i miniatyr. I söder ligger artrika Oulanka med sina älvar, i den mellersta delen finns karga höglandsområden med granskog, skogklädda höjder och myrar. I norr, i Tuntsa, öppnar sig fjällterrängen. Drygt 18 procent av Salla kommuns yta är skyddad på olika sätt.

Vilmatunturi naturskyddsområde
Vilmatunturi naturskyddsområde (53 km²) ligger cirka 10 km sydväst om Salla kyrkby. Området karakteriseras av skogklädda höjder i naturtillstånd. Till Vilmatunturi naturskyddsområde hör också den storslagna Salmijoenkuru med sina fina bestånd av urskogstallar.

Löytöjänkä-Suksenpaistama-aapa myrskyddsområde

I förgrunden finns en myr som slutar i trädbeståndet. Längre bort syns en skogklädd höjd. Himlen är molnig.

Till det skyddade området hör Löytöjänkä-Suksenpaistama-aapa myrområde och de omgivande gamla skogarna, totalt mer än 60 km². Flera bäckar korsar de vidsträckta öppna myrarna i området. I myrområdet finns näringsrika rikkärr och hotad flora.

Andra skyddsområden i kommunen är till exempel Joutsenaapa-Kaita-aapa myrskyddsområde, som ligger norr om kommunens centralort. I de norra delarna av Salla kommun finns dessutom objekt som skyddas på olika sätt, såsom Joutsitunturi och Sorsatunturi naturskyddsområden samt Tuntsa ödemarksområde.

De ovan nämnda naturskyddsområdena är också Naturaområden. 

Salla nationalpark

  • Inrättad 2022
  • Areal 100 km2

Salla nationalparks symbol är tjäder.