Växter ger ledtrådar om fornlämningar
Vissa växtarter kan vara till hjälp vid identifiering av arkeologiska platser. Några arter växer ofta i anslutning till fornlämningar eller i deras omedelbara närhet. Förekomsten av arterna kan förklaras antingen av gynnsamma växtplatsförhållanden eller av att människan har fört arten till platsen, där den fortfarande lever kvar. Det är dock viktigt att komma ihåg att en arts förekomst inte alltid innebär en fornlämning – och att frånvaron av arten inte utesluter en sådan.
Ofta är det inte en enskild art som ger en antydan om en möjlig fornlämning, utan hela växtsamhället på platsen. Många av våra artrikaste torrängar ligger på järnåldersbebyggelse och gravfält. Flera av de arter som förknippas med fornlämningar är kända läkeväxter, men många har också använts som föda.
Bland de mest kända växter som kan indikera fornlämningar finns brudbröd (Filipendula vulgaris), backlök (Allium oleraceum), mörkt kungsljus (Verbascum nigrum) och ängshavre (Avenula pratensis). Alla dessa arter trivs i närheten av järnålderslämningar.
- Brudbröd och backlök har använts både som föda och som läkeväxter.
- Mörkt kungsljus har använts bland annat mot hosta och sår.
- Ängshavrens frön har använts som föda.
- Andra arter som ofta förekommer vid fornlämningar är till exempel vanlig backruta (Thalictrum simplex subsp. simplex), piggstarr (Carex spicata) och harklöver (Trifolium arvense).
Forntida mänsklig aktivitet har skapat en fröbank i marken som är en del av den arkeologiska lämningen. I orörd jord ligger fröna vilande, men kan till exempel börja gro igen i samband med arkeologiska utgrävningar. Sådana arter är bland annat bolmört (Hyoscyamus niger) och rockentrav (Turritis glabra).
För att många av de arter som växer vid fornlämningar ska överleva krävs att den omgivande vegetationen hålls låg och öppen. Under förhistorisk och historisk tid har människan bidragit till detta genom att röja skog, slå ängar och låta boskap beta på platserna. I dag, när det traditionella jordbruket har minskat, hotas många av dessa växtplatser av igenväxning och behöver därför aktiv skötsel.
Lapplands gamla boplatser och deras vegetation
Lapplands gamla, övergivna boplatser kan fortfarande ofta urskiljas med hjälp av växtligheten. På dessa platser växer det ofta en från omgivningen avvikande, ängslik och artrik gräs- och örtvegetation. Många av arterna som växer på boplatserna, såsom rödven (Agrostis capillaris), rödsvingel (Festuca rubra) och ängssyra (Rumex acetosa), är slitstarka och har därför klarat sig väl på de trampade ytorna på gamla byplatser.
Arterna som växer på boplatserna är ursprungliga i regionen, men förekommer inte nödvändigtvis i den omedelbara omgivningen. Deras framgång på platser för vinterbyar förklaras sannolikt både av markförhållanden och slitage samt av spridning till platsen med människor och möjligen även med renar. Vegetationen på boplatserna berättar därmed lika mycket om platsernas historia som eventuella kvarvarande strukturer i området.
Läs mer:
Växter som följde med krigen – polemokorer
Genom historien har krig format landskapet i Finland även genom att nya växter förts hit med soldater. Dessa kallas polemokorer, det vill säga krigsintroducerade växter. De har huvudsakligen spridits med spannmål som förts hit som livsmedel och med foder till hästar, men frön kan också ha följt med i soldaters stövlar eller på hjulfordon.
- Krigsintroducerade arter från andra världskriget förekommer särskilt på platser där sovjetiska eller tyska hästhållningsplatser har funnits. Många arter har överlevt där fram till i dag, men hotas nu av igenväxning.
- Äldre krigsintroducerade växter, främst från 1700 och 1800 talen, förekommer ofta vid jordvallfästningar, vars struktur i sig gynnar ängsflora. Sådana fästningar är vanliga i sydöstra Finland, som flera gånger har utgjort gränsområde mellan Sverige och Ryssland.
- Typiska krigsintroducerade växter är sandvita (Berteroa incana), ryssgubbe (Bunias orientalis) och foderlosta (Bromopsis inermis).
Militärhistoriska platser utgör en egen särskild typ av kulturmiljö, där även den introducerade växtligheten gärna bör bevaras som ett minne av platsens historia. Kartläggning av denna flora ger ett värdefullt tillskott till förståelsen av områdenas historiska betydelse.
Läs mer:
