Friluftsområden
Sök efter destination, rutt eller platsSökningen startar automatiskt när minst två tecken har angetts. Navigera till sökresultaten med upp- eller nedåtpiltangenterna.
Vandraren får ofta sällskap av mindre eftertraktade medvandrare, såsom fästingar. Täckande klädsel ger skydd också när myggor, bromsar, knott, svidknott eller älgflugor flyger omkring en.
Användning av förångande insektsmedel (t.ex. Thermacell och Ryobi) är förbjuden i nationalparker och andra statliga skyddsområden:
Enligt Tukes anvisningar får förångade insektsmedel endast användas i byggnaders omedelbara närhet, såsom på verandor och terrasser. Forststyrelsen rekommenderar dock att de inte används på gården till öde- och reserveringsstugor eller andra byggnader i skyddsområdena. Dessa byggnader ligger mitt i den skyddade naturen nära vattendrag och de verksamma ämnena i de förångande insektsmedlen är farliga särskilt för vattenlevande organismer och pollinerande insekter. Det lönar sig att undvika att använda förångande insektsmedel även med tanke på medvandrare.
Använd endast preparat som godkänts av Tukes. Du känner igen tillåtna preparat på Tukes tillståndsnummer. Följ alltid bruksanvisningen. Gör dig av med oanvända insektsmedel som farligt avfall och sortera tomma förpackningar i blandavfall.
Vanliga insektsmedel som appliceras eller sprutas på huden är vid behov tillåtna även i skyddsområden.
Många tror att fästingar bara är ett problem under högsommaren, men fästingarna vaknar så fort marken är isfri och de är aktiva ända fram till höstkylan. Trots det lönar det sig inte att begränsa sin vistelse i naturen av rädsla för fästingar, eftersom hälsofördelarna med friluftsliv och vistelse i naturen är mycket större än riskerna med fästingar.
Det bästa sättet att förebygga fästingburna sjukdomar är att förhindra att fästingen kommer i kontakt med huden. När man rör sig i naturen på fästingrika områden, till exempel i skärgårdens skogar och på ängar utanför stigar, lönar det sig att bära långärmat och långbyxor. Det är bra att dra strumporna över byxbenen så att fästingen inte kan krypa direkt in på huden. Stövlar skyddar allra bäst! Även klädernas färg har stor betydelse: på ljusa kläder urskiljs fästingen bättre.
Efter utfärden och utomhusvistelsen lönar det sig att göra en fästingkontroll på hela gänget, även på husdjuren. I en fästingkontroll granskar man huden från tårna till hårfästet. Särskilt noggrant kontrollerar man veck, såsom armhålor, knäveck och ljumskar, samt nacke och huvud. Det är bra att skaka av kläderna ordentligt. Ett bra sätt är också att borsta igenom kläderna med en klädvårdsrulle. Den lösgör effektivt fästingarna från tygets yta.
Hundar och katter är fästingmagneter. Därför lönar det sig också att göra en grundlig fästingkontroll på dem. Fästingarna kan följa med djuren hem i pälsen. Görs inte fästingkontroll kan djuret bära fästingar till soffan eller till sängen, varifrån de kan förflytta sig till människan.
När du hittar en fästing som bitit sig fast, ta bort den omedelbart. Ju längre fästingen sitter kvar, desto större är smittorisken för människan. Risken för smitta ökar betydligt när fästingen bitit sig fast över ett dygn.
Det bästa redskapet för att avlägsna fästingar är en fästingborttagare. Ha alltid en sådan med på utfärden samt i första hjälpen-väskan. Vanliga pincetter fungerar också om du inte har tillgång till en fästingborttagare. Ta tag i fästingen så nära huden som möjligt. Ta bort fästingen genom att dra långsamt och försiktigt uppåt bort från huden. Undvik att vrida och klämma fästingen för mycket.
Följ med hudens färg kring bettet under de följande veckorna. Om det uppstår en röd ring kring bettet ska du uppsöka läkare. Om läkaren konstaterar borreliasmitta ordinerar hen dig antibiotika. Även förkylningsliknande symtom, trötthet eller annan konstig känsla som uppkommer efter flera månader kan tyda på smitta.
I Finland finns det cirka 1 500 kvalsterarter, varav endast en liten del är fästingar. Endast två av arterna biter människor: vanlig fästing (Ixodes ricinus) och tajgafästing (Ixodes persulcatus). Fästingar kan numera påträffas i nästan hela landet. Risken att bli biten är störst i kustområdena och östra Finland. Särskilt många fästingar förekommer i den sydvästra skärgården.
Finländarna antas få cirka 500 000 fästingbett per år. Flest fästingrelaterade sjukdomar konstateras i augusti-september.
Delta i kartläggningen av fästingarnas utbredning: Punkkilive (punkkilive.fi).
Fästingarna sprider farliga sjukdomar: bakteriell borrelios samt virusrelaterad fästingburen hjärnhinneinflammation. Endast en del av fästingarna bär på sjukdomen.
Fästingen bär på bakterier redan som ung, dvs. som nymf. Nymfen är endast 1–2 mm, medan en vuxen fästing är 5–10 mm. En fästing i nymfstadiet är den vanligaste smittbäraren av borrelia-infektion, eftersom den på grund av sin ringa storlek förblir obemärkt.
Det finns ett effektivt TBE-vaccin mot fästingburen hjärnhinneinflammation. Men vaccinet skyddar varken mot borrelios eller hindrar fästingar från att bita sig fast i huden. Borrelios orsakad av bakterier behandlas med antibiotika.
Fästingar och andra kvalster är föda för många insekter och små rovdjur. Parasitkvalster som suger blod har också en annan uppgift när det gäller att upprätthålla balansen i ekosystemet: de påverkar djurpopulationernas storlek då en del värddjur dör till följd av fästingburna sjukdomar. Exakt på samma sätt som rovdjuren minskar på stammarna.
Fästingar erbjuder också en gynnsam livsmiljö för många virus och bakterier. Fästingar har funnits redan under dinosauriernas tid, så uppenbarligen har de sin egen berättigade plats i ekosystemen.
