Siikalahtis rika och mångsidiga våtmarksområde har uppstått som en följd av sjösänkningar under 1800- och 1900-talen. Vattennivån sänktes totalt med cirka tre meter, och det tidigare sjöbottenområdet togs i bruk som odlingsmark – sammanlagt 56 km².

Under årtiondenas lopp har de öppna vattenytorna minskat avsevärt. På 1940-talet var Siikalahtis öppna vattenområde fyra gånger större än idag.

Den grunda, frodiga viken växer naturligt igen. Denna igenväxning beror på vikens grundhet, sänkningarna av Simpelejärvis vattennivå, avloppsvatten som leddes till viken på 1960- och 1970-talen samt näringsämnen som rinner från åkrarna. Även dikningarna i vikens sydligaste del och längs västra stranden i mitten av 1980-talet försämrade våtmarksfåglarnas livsmiljö permanent.

Restaureringen av fågelsjön inleddes i slutet av 1980-talet, då en vall och en damm byggdes runt den södra delen av viken. Genom samlingsdiken i dammen pumpas avrinningsvatten in i viken. Tack vare dammvallen ligger vattennivån i den södra delen av Siikalahti cirka 40 centimeter högre än i Simpelejärvi.

Ett visst stadium av igenväxning utgör en idealisk livsmiljö för våtmarksfåglar, vilket innebär att skötseln av viken kräver kontinuerliga åtgärder.

Fågelövervakningen har långa traditioner i Siikalahti. Fågelfaunan har följts upp sedan slutet av 1940-talet. Nästan årliga, jämförbara räkningar finns från slutet av 1960-talet – vilket är ett rekord i sitt slag i Finland. I Siikalahti har man dessutom undersökt hur dikningar, strandregleringar och olika vårdåtgärder påverkar fågelbestånden.

Under övervakningens gång har ett tjugotal nya arter börjat häcka i området, medan endast några få har försvunnit. Förändringarna beror på igenväxning av öppet vatten, utbredning och förbuskning av strandängar samt förändringar i arternas totala populationer i södra Finland. I Siikalahti följer man också förändringar i växtligheten och vattenkvaliteten.

Med kollektivtrafik till Parikkala