Kurjenrahka, Lammenrahka och Vajosuo är högmossar, där de torrare ställena, alltså tuvsträngarna slingrar sig mellan de våtare områdena alltså höljorna. På tuvsträngarna trivs förutom getpors glest växande krokiga myrtallar. Höljorna som ligger mellan dem är ställvis förrädiska, eftersom där finns gungfly som man sjunka igenom. Det finska ordet rahka som förekommer i myrarnas namn syftar på den lokala benämningen på vitmossan som är karakteristisk för myrarna.

Nationalparkens drygt 20 km² stora (2000 ha) myr Kurjenrahka är Egentliga Finlands största och ett av Södra Finlands största nästan enhetligt bevarade myrområden. Den är en vidsträckt högmosse, uppdelad av skogsholmar, vars ytterst blöta hölja-område är koncentrerat till myrens västra och norra delar. Höljorna är små myrtjärnar, vid vars stränder många av myrens fåglar häckar. Hölja-områdets svårframkomlighet ger häckningsro i trygghet från rovdjur.

Lammenrahka som gränsar till Savojärvi är en för Egentliga Finland typisk högmosse, där torra tuvsträngar och sumpiga höljor kretsar runt myrens center. Den är ett myrområde som ställvis är bördigare än Kurjenrahka, med talrika höljor med klart vatten. På Lammenrahka förekommer den kanske talrikaste myrfågelfaunan i nationalparken. Den fristående Vajosuo är en högmosse, som är mindre än de tidigare nämnda, med trädfattigt mittparti och ett tydligt talldominerat tallmyrbälte runt kanterna.

Laidassuo och Lakjärvenrahka, som ligger i nationalparkens västra del, är helt olika de vidsträckta Kurjenrahka- och Lammenrahkaområdena. Här har myrarna bildats mellan bergiga skogar, ofta som långsmala kombinationer.

Laidassuos och Lakjärvenrahkas område är ett huvudsakligen labyrintartat, ställvis även ödemarkslikt myrområde, vars högmossar är små och kärrtyperna många. Invid myrarna finns det små skogsholmar, varav en del har bevarats i naturligt tillstånd. En sådan holme är bl.a. Pukkipalo-området.

Lintujen tarkkailu