Vänskapsparken

Det var just dessa värden som låg bakom inrättandet av Vänskapsparken år 1990. Syftet var att skydda Kajanalands skogs- och myrvildmarker, sjö- och åsnatur samt livsmiljöerna för skogsvildrenen (Rangifer tarandus fennicus). En annan viktig anledning till att Vänskapsparken inrättades var att främja naturforskningen.

För att skydda skogsvildrenens livsmiljö så omfattande som möjligt sammanfördes fem separata naturskyddsområden till Vänskapsparken:

• Elimyssalo – ödemarksskog när den är som bäst
• Lentua – blå reflektioner
• Iso-Palonen–Maariansärkät – böljande åsar och glittrande vatten
• Juortanansalo–Lapinsuo – myrlandskap
• Ulvinsalo naturreservat – tillträde endast med tillstånd!

Tillsammans med utvidgningsområdena omfattar områdena cirka 29 000 hektar.

Verksamheten i Vänskapsparken regleras genom ordningsstadgan.

Samtidigt som Vänskapsparken inrättades grundades också det finsk-ryska naturreservatet Vänskapsområdet. Det omfattar Vänskapsparken och det 49 200 hektar stora Kostomuksja naturreservat (Zapovednik Kostomukshkij) i ryska Karelen.

Initiativet till att inrätta Vänskapsområdet uppstod när skogsvildrenar kom från Sovjetunionen till Elimyssalo i Kuhmo. Den ostörda och av avverkningar opåverkade vildmarken i Elimyssalo lämpade sig väl som betes- och kalvningsområde. Så småningom etablerades en stam av skogsvildren, och Finland fick tillbaka ett stort däggdjur som hade varit försvunnet i årtionden. Skogsvildrenens spridning över riksgränsen till Finland väckte tanken på gemensam finsk-rysk naturvårdsforskning och uppföljning.

Avtalet mellan Finland och Sovjetunionen om Vänskapsområdet undertecknades i oktober 1989. Avtalet undertecknades av Sovjetunionens högsta sovjets ordförande och generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté Michail Gorbatjov samt Republiken Finlands president Mauno Koivisto. Avtalet trädde i kraft sommaren 1990, då lagen och förordningen om Vänskapsparken fastställdes.

Vänskapsområdet var det första paret av skyddsområden som samarbetade över gränsen mellan Finland och Ryssland. Genom samarbetet förvaltades och undersöktes gränstrakternas värdefulla natur, samtidigt som området erbjöd information, naturupplevelser och möjligheter till friluftsliv. Det gemensamma naturskyddsområdet främjade förståelsen mellan människor och ett gemensamt naturvårdsarbete.

Det finsk-ryska samarbetet upphörde i februari 2022 på grund av Rysslands anfallskrig.

På den finländska sidan lämpar sig områdena i Vänskapsparken, med undantag för Ulvinsalo naturreservat, för friluftsliv, naturguidning och naturturism. För naturintresserade finns markerade leder och underhållna friluftsanordningar, men också vild och orörd natur för den som vill röra sig på egen hand.

På den ryska sidan är det begränsat att röra sig i Kostomuksja naturreservat, men man kan bekanta sig med naturreservatet på guidade utflykter längs naturstigarna.

Elimyssalo är ett av de största naturskyddsområdena i Kajanaland. Områdets totala areal är 7 300 hektar (9 200 hektar inklusive utvidgningsområdena). Landskapet är typiskt för Kajanalands ödemarker: stora och varierande myrar, granskogar med rikligt med skägglav, tallskogar som håller på att övergå i granskog, frodiga bäckstränder samt små sjöar och tjärnar.

Elimyssalo är känt som det område där skogsvildrenarna först slog sig ned efter att ha återvänt till Finland. Här rör sig också alla Finlands fyra stora rovdjur: björn, varg, lodjur och järv. Fågelfaunan präglas av arter som är typiska för gamla skogar, och hela 90 procent av skogarna är över 120 år gamla.

Elimyssalos två gamla ödemarkstorp, Levävaara och Latvavaara, ger besökaren en inblick i hur man förr levde i de avlägsna skogs- och höjdlandskapen. I dag kommer människor till Elimyssalo för att ägna sig åt friluftsliv, plocka bär, vandra eller fotografera naturen.

• Läs mer om Elimyssalo

Lentua är en fridfull sjö med vildmarkskaraktär. Den är den största oreglerade sjön i Ule älvs vattendrag. Av naturskyddsområdet (6 740 ha) består 75 procent av vatten, medan resten utgörs av öar och strandområden. Lentua är ett viktigt livsområde för skogsvildrenen, som kan ses i området både sommar och vinter. Lentua har också värdefulla fiskbestånd och erbjuder födo- och häckningsplatser för både skogsfåglar och sjöfåglar.

Lentuankoski, Kuhmos största fors, rinner ut från sjön Lentua och är ett populärt besöks- och fiskemål. Själva sjön Lentua lockar både besökare och boende längs stränderna till båtliv och paddling, medan de vintertid kan åka skidor över de gnistrande snövidderna.

• Läs mer om Lentua

Området Iso-Palonen–Maariansärkät (4 031 ha) omfattar sjöarna i Kalliojokis vattendrags övre lopp samt näsen och åsformationerna mellan dem. Åsarna har varit viktiga vandringsleder och sommarbetesområden för skogsvildrenen.

Längs åsarna går också en vandringsled genom vackra landskap. Vattendragen erbjuder i sin tur utmärkta möjligheter till paddling. Från Iso-Palonen kan man paddla till Lentua och fortsätta vidare mot Ule träsk.

• Läs mer om Iso-Palonen - Maariansärkät

Mer än hälften av området Juortanansalo–Lapinsuo (5 100 ha) består av myrar. På myrarnas skogsholmar finns gamla granskogar. Längs bäckarna är vegetationen ställvis frodig och där finns även lundar. Trots tidigare dimensionsavverkningar är skogarna fortfarande i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd.

Juortanansalo–Lapinsuo är ett vildmarksområde för självständiga vandrare med goda vildmarkskunskaper. Servicen i området är begränsad.

• Läs mer om Läs mer om myrskyddsområdet Juortanansalo–Lapinsuo

Landskapet i Ulvinsalo naturreservat (2 500 ha, sammanlagt 3 934 ha inklusive utvidgningsområdena) präglas av branta skogsklädda höjder som varvas med små myrar. Skogarna är mycket gamla och befinner sig i naturtillstånd. Vattendragen består av små myrtjärnar och bäckar i vattendragens övre lopp.

Ulvinsalo naturreservat inrättades redan år 1956. Naturreservat har inrättats i första hand för naturskydd och naturforskning. Målet är att bevara naturen så orörd som möjligt. Därför är reglerna och begränsningarna för vistelse och rörelse betydligt strängare än i andra skyddsområden. I vissa naturreservat finns markerade vandringsleder, men all vistelse i Ulvinsalo naturreservat kräver tillstånd av Forststyrelsen.

Kostomuksja statliga naturreservat (Zapovednik Kostomukshkij) inrättades den 14 december 1983 för att skydda boreala skogar och skogsvildrenen. Området präglas av karga höglandslandskap där klippor, myrar och vattendrag varvas med gammelskogar som sträcker sig så långt ögat kan nå. Skogarnas medelålder är cirka 170 år, men i reservatet finns även enskilda träd som är över 340 år gamla. De viktigaste vattenområdena är sjön Kivijärvi, även kallad Kiitehenjärvi, och Kivijoki som rinner från sjön.

Reservatet är i första hand avsett för naturskydd och vetenskaplig forskning, men även miljöfostran och naturturism har utvecklats.

Enligt den ryska naturskyddslagstiftningen är Kostomuksja naturreservat ett ”strikt skyddat område”, där jakt och fiske samt plockning av svamp och bär är förbjudna. Besökare får endast röra sig längs markerade leder och måste ha en guide från reservatet med sig. För besök i reservatet krävs också ett särskilt tillstånd, som kan fås från reservatets kontor.

Den lokala naturstigen i staden Kostomuksja är däremot lättillgänglig.

I Vänskapsparken bedrivs naturskyddsforskning och uppföljning av ekosystemens tillstånd. Forskningsverksamheten samordnas av Finlands miljöcentral.