Vid Sallivaara renskiljningsstängsel kan man uppleva stämningen från gångna tiders renskötsel

Fullmånen kastar sitt silverljus över ett jämnt myrlandskap. Små öar bevuxna med gamla furor sticker här och där upp i myrmarken. Den tilltagande kölden omfamnar landskapet täckt av en vit snöslöja som ett kallt bolster. Den har fryst jänkämyrarna till en järnhård passage.

Månljuset får iskristallerna som svävar i den stilla kyliga luften att glittra som miljontals ädelstenar. Tystnaden är så total att man nästan kan höra den.

Tystnaden bryts av ett oväsen i ödemarken, en avlägset ringande klocka. Ljudet närmar sig sakta och blir starkare. Nya ljud tillkommer, som instrument i en symfoni. Grymtanden och det jämna klappret av oräkneliga klövar på den frusna myrens yta ljuder som vinternattens egen jojk över hela landskapet.

Sedan dyker renhjorden upp i landskapet. Deras ångande andning stiger till ett dismoln som månljuset får att glittra. Renhjorden vallas av renhundar och män på skidor. Deras samarbete som utformats under århundradenas lopp bildar en ordlös koreografi som är som en dans i vinternatten.

Snart är de första renarna innanför stängslets portar. De drivs via stängslen till en kurva där det snart råder livlig trängsel. Renhjorden springer i varv runt kurvan som tävlingslöpare på stadion. Runtomkring spanar flera ögonpar uppmärksamt efter det egna märket innan skickliga händer skickar upp en kasttöm i luften. Renen som tagits fast dras till rätt kontor och räknas. Utöver månljuset lyses landskapet endast upp av plötsligt uppflammande tändstickor och piphuvuden och cigarettändor som glöder rött i mörkret. Renarnas grymtande och sorlet från stängslet blandas med klangen från ett avlägset dragspel.

Sallivaaras renskiljning hade börjat.

Sallivaara är en av de få bevarade stora renskiljningsplatser från gamla tider i Finland. Skiljningsstängslet har fått sitt namn från det intilliggande fjället, som senare också har lånat sitt namn till renbeteslaget i området.

Största delen av Lemmenjoki nationalpark hör till Sallivaara renbeteslag, även om parkens norra delar hör till Muotkatunturi renbeteslag. Till Sallivaara hör förutom Lemmenjoki även de västra delarna av Hammastunturi ödemark.

Skiljningarna i Sallivaara var på sin tid från början av 1900-talet till 1964 en stor händelse. Skiljningarnas historia börjar dock egentligen med staternas gränstvister i mitten av 1800-talet.

Den vilda fjällrenen hade redan tämjts till draghärkar och lockrenar som användes vid hjortjakt senast på 1000-talet, men den omfattande renskötseln utvecklades i norra Sverige på 1500-talet. Därifrån spred sig den också till andra delar av Sápmi.

Denna ursprungliga samiska renskötsel grundade sig på årscykeln som redan fjällrenen följde: somrarna levde man på den myggfria Ishavskusten nära goda gräsmarker, och till vintern flyttade man till de skyddade tallskogarna och lavmarkerna i Finland och Sverige. Vi levde helt och hållet som herde.

Under århundradenas lopp etablerades för varje släkt egna sommar- och vinterbeten samt flyttstråk mellan dem. Att färdas på detta sätt med renarna kallades ”jåttit”. Dess betydelse i den samiska kulturen illustreras väl av talesättet ”Jođi lea buoret go oru” – ”jåttit är bättre än att bo”.

I detta levnadssätt baserat på jåttit hade staterna mycket liten betydelse för samernas liv, det viktigaste var i stället de egna oförglömliga betesmarkerna.

Staterna ansåg också att samernas renskötsel var en så viktig näring för de nordliga områdena att Danmark–Norge och Sverige–Finland 1751 ingick ett separat avtal i Strömstad för att trygga samernas jåttit över statsgränserna.

Saker och ting började dock förändras när nationalismen växte och Finland blev en del av det ryska kejsardömet på 1800-talet. Särskilt i Finland började ett växande missnöje uppstå i fråga om renar som på vintrarna vandrade från Norge till Finlands lavmarker.

Situationen ledde slutligen till att gränsen mellan Norge och Finland stängdes 1852 och gränsen mellan Sverige och Finland stängdes 1889. Detta försatte den traditionella renskötseln i kris och jåttit upphörde i Finland, med undantag för Enontekis.

Även betesmarkerna i Sallivaara förblev öde för ett tag, då de hjordar som tidigare betat i området blev på andra sidan gränsen. Detta orsakade betesträngsel, vilket utlöste en flyttningsrörelse för samerna som pågick i årtionden.

Den mest kända flytten i Finland är att enontekisbor flyttade till norra Sodankylä i Sompio. Till Sallivaaraområdet flyttade man från Karasjoki och Utsjoki. Även från Enare flyttade man till Sallivaaras tömda betesmarker och en ny renskötsel började formas i Lemmenjoki.

Ibland har man i offentligheten målat upp en bild av samernas migration till följd av gränsstängningarna som stämplade samer som flyttade till nya platser som norska invandrare. Denna uppfattning är felaktig, eftersom nästan alla renskötande samer hade betesmarker på båda sidor om gränsen. Nationalstaternas gränser hade liten betydelse i deras liv.

Flyttningsrörelserna handlar framför allt om en tillrådlig anpassning av kulturen till en situation som orsakas av yttre krafter, där den tidigare livsstilen plötsligt blev omöjlig.

Snart började renskötseln blomstra på nytt i Lemmenjoki.

Nästa förnyelse av renskötseln ägde rum redan 1898, då renskötselområdet genom den finska senatens förordning indelades i renbeteslag. De blev förutom renarnas betesmark på en viss ort även den administrativa basenheten för renskötarna i området.

I Sallivaara fortsatte renskötselarbetet som tidigare trots reformen. Renägarna hade bildat renskötsellag. Efter renskiljningen tog var och en av dem sin hjord till sina egna vinterbetesområden, där renarna vallades ända fram till vårens kalvningstid.

På hösten var de renskiljningar som började med att renarna samlades ihop en stor händelse. Samlingsarbetena utfördes traditionellt på hösten efter brunsttiden när områdets stora älvar, Repojoki och Ivalojoki, hade frusit.

Innan snöskotern kom utfördes arbetet med dragrenar och skidor. Arbetet varade i flera månader och slutade kring årsskiftet. Därefter började man driva den ihopsamlade hjorden till Sallivaara renskiljningsstängsel.

Vid en skiljning kunde man hantera upp till 8 000 renar, även om en så stor hjord i allmänhet delades i två innan den togs in i stängslet. Skiljningarna varade i flera veckor och utvecklades i synnerhet på 1950-talet till en nästan marknadsliknande händelse.

Till Sallivaara kom förutom renbeteslagens medlemmar också folk från granntrakternas renbeteslag. Renköpare kom till stängslet ända från Enontekis, Kittilä och Sverige. Den stora skiljningen gav också upphov till olika typer av företagsverksamhet – laglig och olaglig. Vid stängslet drevs flera kantiner som serverade kaffe och ätbart till skiljningsfolket. Den olagliga verksamheten bestod av de affärer som gjordes av spritförsäljarna som anlände till stängslet, vilka i sin tur förde med sig länsmän som övervakade lagen.

Under vinterns långa mörka kvällar var det gott om fritid, och sällskapslivet i Sallivaara var livligt. I de stugor som byggts i närheten av stängslet ljöd sång och jojk, i vars takt man också dansade. Många unga par hittade varandra vid just Sallivaaras skiljningar.

I själva stängslet skiljdes renarna ut till sina ägare och räknades. Försäljningspriserna för kött hade inte fastställts i förskott, utan de förhandlades separat med varje renägare. Endast feta renar i gott skick dög till försäljning, eftersom de på väglösa färder transporterades levande till köparnas egna slakterier. Transporterna var långa, ända till Enontekis och Kittilä.

Renskiljning ägde rum för sista gången i Sallivaara 1964. Därefter flyttades skiljningarna till Hirvassalmi nya renskiljningsstängsel längs den nyligen färdigställda Enare–Kittilä-vägen. Bredvid stängslet färdigställdes också renbeteslagets eget slakteri, varvid transporten av stora köpta hjordar kunde avslutas.

Året innan vägen kom och det nya skiljningsstängslet stod klart togs den första snöskotern i bruk i Sallivaara. Under de kommande åren skulle alla som deltog i renskötseln börja använda snöskotern.

Omvälvningen var stor. Resor som tidigare krävt flera dagar kunde nu göras på några timmar. I stället för att bo i skärmskydd och stugor kunde man gå hem till natten i slutet av arbetsdagen.

Renskötselns mekanisering hade dock sin baksida. Att skaffa skotrar, reservdelar och bränsle ökade kostnaderna. Samtidigt försvann många traditionella renskötselfärdigheter, då man till exempel inte behövde tämja draghärkar. Även den tidigare så viktiga renhundens betydelse minskade. Just att utbilda en duktig renhund hade varit ett av renskötarens viktigaste prov på yrkesskicklighet.

Förändringen påverkade också klädseln. Päls- och läderkläder tillverkade av material från renen eller traditionella dräkter av kläde lämpade sig inte för snöskoteråkning. Man började använda industriellt tillverkade arbetskläder, medan de traditionella dräkterna övergick till användning vid fest. Hantverkstraditionen kopplad till tillverkningen av dem har dock förblivit stark.

Även om skiljningarna i Sallivaara upphörde förblev stängslet ett viktigt kulturarv för att berätta om renskötselns närhistoria. Stängslet som nu finns i Sallivaara byggdes huvudsakligen 1933 och Forststyrelsen restaurerade tillsammans med Museiverket gamla stängselkonstruktioner och stugor i slutet av 1980-talet.

Sallivaara hör till Lapplands vårdbiotoper och stängslet samt nio stugkonstruktioner är kulturhistoriska skyddsobjekt.

• Heargi = Härk, dvs. en kastrerad hanren som har använts som dragdjur.
• Sarvvis = Sarv, dvs. en fullvuxen icke-kastrerad hanren.
• Spáillit = otämjd kastrerad hanren.
• Váža = Vaja, dvs. en honren som fått en kalv.
• Rotnu = honren som inte har någon kalv.
• Noađđeheargi = klövjehärk, dvs. en kastrerad hanren som använts som packdjur.
• Niestaboazu = En ren som renskötaren slaktat för eget bruk för att ätas.
• Dápmat = att tämja en ren.
• Johtin = Jåttit, dvs. att flytta med renarna från en boplats till en annan.
• Ráido = Rajd, dvs. ett följe där dragrenar drar slädar eller ackjor.
• Fieski = Ett hårt trampat snöfält där renarna har grävt upp lav.
• Bálggus = Renbeteslag. Renskötselns administrativa basenhet.
• Girdnu = Sylen, dvs. den minsta inhägnaden i renskiljningsstängslet där renarna slutligen avskiljs.
• Gonttur = Kontor, dvs. fållor som omger sylen, där renarna från ett renbeteslag eller en familj dras in.

Som källa till texten har använts verket Lemmenjoki - Suomen suurin kansallispuisto. Kajala, Liisa (red.). Forststyrelsen, 2004