Ukkohalla och Vorlokki

Skyddsområdet för Vorlokki gamla skogar ligger i Kajanaland, alldeles intill skidcentret Ukkohalla. Ukkohallas skidspår och andra markerade leder för in i skyddsområdets skogar. Områdets hjärta är Pieni Tuomivaara, vars sluttningar täcks av granrika blandskogar. Den mest imponerande naturformationen är Vortikka-ravinen, en cirka 500 meter lång spricka i berget med nästan lodräta väggar. Vorlokki ingår i Natura 2000-skyddsprogrammet.

En lämplig startpunkt för vandringar i Vorlokki är skidcentret Ukkohalla. Komulankönkää parkeringsområde vid Hallanmaantie, som ligger cirka 3 km från korsningen med Ukkohallantie mot Puolanka hållet passar också bra som startpunkt.

Vid Komulanköngäs finns ett för finska förhållanden ovanligt tvådelat vattenfall med samma namn samt ett vindskydd, som underhålls av Hyrynsalmi kommun. Området är reserverat för naturskydd. I närheten, cirka sju kilometer fågelvägen från Vorlokki, ligger även Paljakka naturreservat.

Vorlokinkierros-rundan är en cirka 13 km lång vandringsled som går genom stora delar av området. Leden går upp till Pieni Tuomivaaras topp, till Vortikka-ravinen, Hongikonsuo-myren samt till de vackra tallhedarna och ¬sjöarna vid Suolikangas. I södra delen av området, längs leden finns hyresstugan Vorlokki med bastu. Längs leden ligger även vindskyddet Paskokoski och en kåta underhållen av kommunen. Det är fritt att röra sig och tälta i området, men att göra upp eld är endast tillåtet på anvisade platser.

I Ukkohalla och Vorlokki finns även skidspår, cykel- och snöskoterleder.

För aktiviteter utanför allemansrätten, till exempel forskning eller organiserade av evenemang, krävs oftast tillstånd av Forststyrelsen. Mer information om behövliga tillstånd: forsknings- och rörelsetillstånd (metsa.fi) och anmälan angående evenemang (metsa.fi).

Fiske och jakt

• Mete och pimpelfiske är tillåtet enligt fiskelagen. Övrigt fiske kräver fiskevårdsavgift. Den och eventuella andra tillstånd kan köpas från eraluvat.fi. Kontrollera alltid fiskebegränsningar på kalastusrajoitus.fi.
• Lokala invånare har så kallad fri jakt¬rätt. Övrig jakt kräver jakt¬tillstånd. Köp tillstånden från eraluvat.fi.

Sluttningarna på Pieni Tuomivaara når cirka 350 meter över havet och hyser växtarter typiska för höga höjder. Skogarna domineras av gran, för tallen klarar sig inte på höga höjder och björkarna här liknar fjällbjörk. Även granarna har varit tvungna att anpassa sig till sina växtplatser på hög höjd och är smalare än granarna som växer på lägre mark, vilket hjälper dem att bättre stå emot vinterns tunga snölaster.

Kruståtel, blåbär och skogslummermossa vittnar om det fuktiga klimatet på höjdernas toppar. Vissa år ger hösten riklig skörd av trattkantareller. I skogarna trivs flera arter som är typiska för gamla skogar, såsom tretåig hackspett, mindre flugsnappare och blåstjärt.

Den södra delen av Vorlokki genomkorsas av en tallbevuxen åsformation som följer Syväjoki och Lietejoki och skapar variation i trädskiktet. De största lundarna finns i områdets nordöstra hörn och ovanför Hongikonsuo. Längs sluttningarna slingrar sig bäckar på vars kanter det växer frodig lund. Många av dessa bäckar har sin början i källor och mossiga källområden. På branta sluttningar rinner grundvatten som ibland tränger upp till ytan, vilket berikar växtligheten och förser växternas rötter med syrerikt vatten som gör näringsupptaget lättare. Smältvatten som rinner genom sänkor för med sig ytterligare näring.

I lundarna växer många ormbunkar, till och med den ganska sällsynta strutsbräken. I källrika marker förekommer myskmåra och lundarv. I Vorlokki och även i övriga lundar längs Puolankas höjder finns rikligt med torta och i fuktig granskog kan man stöta på knärot. Människans påverkan märks bland annat genom rödblära, som är vanlig i bäcklunder.

Många av sluttningens myrar på Pieni Tuomivaara är näringsrika grankärr som växer längs bäckarna, vilka hör samman med lundarna. Tallmossar finns framför allt på lägre mark i områdets västra del, men uppe på höjden förekommer mossar med tjockt vitmosselager där gran, i stället för tall, är typiskt trädslag.

Hyttisuo, Nahkalamminsuo och Lintulehdonsuo bildar ett långsträckt myrområde nedanför höjden, med både magra fattigkärr och frodigare rikkärr.

Hongikonsuo är en näringsrik sluttande myr som får sitt vatten från en källbäck och källområden vid myrens övre kant. På ställen där källvattnet strömmar fram är myrens yta fläckad av rännilar där man kan hitta den svarta, daggmaskliknande korvskorpionmossan (Scorpidium scorpioides). På näringsfattigare delar liknar myren till och med en vitmosse¬dominerad högmosse.

Finlands och Kajanalands berggrund är mycket gammal. I Kajanaland har två bergskedjor rest sig genom veckning och sedan eroderats bort, den första för cirka 2,8 miljarder år sedan. Erosionen gav upphov till sand, som vid en ny veckning pressades ner i jordskorpan och omvandlades till kvartsit. En ny bergskedja, Kareliderna, reste sig för omkring 2 miljarder år sedan och förde kvartsiten upp till markytan. Så småningom eroderade även Kareliderna bort.

När jordskorpan rör sig uppstår sprickor i berget. Vortikka-ravinen är en sådan spricka. Istidens smältvatten sköljde fram den genom att föra bort sand och grus. Vortikka är cirka 500 meter lång och kantas av nästan lodräta bergväggar. På sina smalaste ställen är ravinen några meter bred, på de bredaste tiotals meter. De djupaste partierna är ungefär 15 meter djupa. På vissa platser har stenblock rasat ner vid bergväggarnas fot och bildat blockfält.

I Vortikkas kvartsitväggar finns ådror av ganska ren kvarts. I området har man hittat spår av stenålders brytning av kvarts för tillverkning av små verktyg och pilspetsar.

Namnet Vortikka har på kartor också förekommit som Vorlokki och Vorlakso. Ordet Vortikka anses komma från en savolaxisk dialekt där det betyder ful och hemsk, och har till exempel använts om en ful karl.

Raviner är ofta förknippade med mystik och berättelser om troll, vättar och djävlar, vilket även många ravinnamn i Kajanaland vittnar om. Förebilderna för trollen kan ha varit berguvars ungar som häckar på klippor och lämnar boet redan innan de är flygfärdiga. Med sina stora ögon, sin rufsiga fjäderdräkt och sitt hesa läte påminner ungarna mycket om sagornas troll.