Sången om Lemmenjokis guld

*Ibland var pistolerna framme, men jag tänkte att det är sak samma var masken dör. Jag hade också en 9 millimeters Mauserpistol laddad under kudden och jag bestämde mig för att om någon försöker komma hit oinbjuden så är det Mauser som talar och inte jag. *

Så här beskrev Niilo Ranttila, som hittade guld i Lemmenjoki, de första åren av guldrushen mellan 1940- och 1950-talet.

Ranttila som bodde vid Enare älv hade tillsammans med sina bröder Uula och Veikko åkt till Lemmenjoki de sista veckorna i augusti 1945 för att leta efter guld. Brödratrion rörde sig till en början kring Vaijoki och Nihasanjoki, eftersom man hade berättat att man hittat guld i Lemmenjoki just där. De hittade dock ingenting.

Vid mitten av september steg bröderna upp längs Morgamoja och Niilo gjorde en provgrävning vid bäcken. Där dök en gulaktig stensmula upp som Niilo satte tänderna i för att vara säker på saken. Det visade sig vara en klimp på tre gram. Lemmenjokis guld hade hittats.

Berättelsen om Lemmenjokis guld börjar dock redan knappt hundra år tidigare. År 1867 skickade kronofogden i Lapplands härad Konrad Wilhelm Planting ett brev till bergsstyrelsen som ansvarade för gruvärenden i norr. I brevet framförde den geologiintresserade Planting sin egen syn på Lapplands guld och föreslog undersökning av vattendragen Tana älv, Enare älv, Kietsimäjoki, Vaskojoki, Lemmenjoki, Menesjoki, Repojoki, Luttojoki och Ivalojoki.

Plantings brev förebådade den första guldrushen i Lappland som inleddes redan 1870. Den riktades dock nästan enbart mot Ivalojoki, där Uleåborgarna Jakob Ervasti och Nils Lepistö hittade guld sommaren 1869. Inspirerad av detta vandrade 500 guldgrävare till Ivalojoki följande sommar för att pröva sin lycka.

I Lemmenjoki inlöstes endast ett guldgrävningstillstånd. Det gjordes av ingenjörskapten Henrik Tallgren från Helsingfors, men något guld hittades inte i Lemmenjoki. Orsaken tros ha varit att Lemmenjokis guld ligger djupare in i landet än det guld som då grävdes i Ivalojoki.

Enstaka guldgrävare rörde sig i Lemmenjoki under hela slutet av 1800-talet, men deras byte förblev magert. Karl Gummerus från Revonlahti lyckades visserligen sätta fart på ett rykte om guld som han hittat i Puskuoja. Gummerrus erbjöd sig att mot belöning guida de som lockats till Puskuoja av ryktena, där han visade dem sina utgrävningar. Något guld hittades visserligen inte i Puskuoja, men Gummerrus kvitterade ut sin belöning. Han var också den enda som blev rik på Lemmenjokiguld vid sekelskiftet 1800–1900.

Guldrushen avtog snart och älvdalen övergavs av guldgrävarna.

Nästa guldrush började efter andra världskriget till följd av guldet som Niilo Ranttila hittade. Fem år efter Ranttilas första fynd grävdes guld i Lemmenjoki redan på nästan hundra inmutningar.

Vid många inmutningar hittades också kilotals med guld, medan andra blev helt utan. Detta gjorde livet på guldfälten stökigt och oroligt, vilket framgår tydligt av Ranttilas beskrivning i början.

Många av den tidens guldgrävare var män som varit med i kriget, hos vilka krigets ärr fortfarande var färska. Efter krigsåren i ödemarken kunde det ha visat sig vara svårt att hitta sin plats i det civila samhället och man fann en trygg hamn på fjällens guldfält. Tröskeln till våld kunde dock vara låg. Till exempel dog Jukka Pellinen, den andra ordföranden för Guldgrävarförbundet som grundades i Lemmenjoki, i en skottväxling.

Guldgrävarförbundet grundades 1949 just för att lösa konflikter mellan grävarna. Det blev också en betydande intressebevakare för guldgrävarna. Till exempel utvecklade förbundet avsevärt förbindelserna till Lemmenjoki. Det lyckades ordna regelbundna båttransporter som fortgår än i dag, röjde två flygplatser i fjällen för gods- och mattransporter och finansierade den medborgarambassad som fick till stånd Njurkulahtivägen.

Trots förbundets organisationsverksamhet och den aktiva medborgarverksamheten på 1950-talet började Lemmenjokis guldfält tystna i slutet av årtiondet. En sådan utveckling var typisk också för alla tidigare guldrusher. De tystnade när man efter den inledande entusiasmen inte hittade tillräckligt med guld för alla och grävarnas tro på att hitta guld och lycka började avta.

I Lemmenjoki uppstod dock ett nytt fenomen, då en del av utgrävarna stannade kvar i området och bosatte sig där. De förde en stilla tillvaro i sina stugor, grävde guld under somrarna och tillbringade vintrarna så gott som i dvala.

I början av 1960-talet var antalet inmutningar i Lemmenjoki endast sju. På sommaren kunde många grävare pröva sin lycka och även sporadiska vandrare besöka guldmarkerna. Då kunde de permanent bosatta grävarnas liv till och med vara mycket socialt. I gengäld kunde det på vintern gå flera månader utan att de träffade någon. Ett sådant liv har krävt ett fast sinnelag och harmoni med sig själv.

Det är just de permanent bosatta grävarnas tid som har gett upphov till många av Lemmenjokis guldgrävares legender. Livet på en inmutning året runt krävde ett fast sinnelag och att kunna leva i harmoni med sig själv.

Största delen av de permanent bosatta grävarna övergick till mer produktiva utgrävningar under 1970–1980-talet, men många av dem hann se en ny uppgång i Lemmenjokis guldgrävning före det.

Bakom ökningen låg en ny entusiasm för guldgrävning på 1970-talet. Till exempel i Tankavaara började man ordna populära världsmästerskap i guldvaskning. Denna nya entusiasm strålade också ut i Lemmenjoki.

Lemmenjokis nya guldrush började ta fart på 1980-talet och växte till sin topp på 1990-talet. Utvecklingen syns tydligt till exempel i medlemsantalet i Guldgrävarförbundet, som år 1980 var 328. År 2002 hade medlemsantalet redan vuxit till 1 500 personer.

Samtidigt var guldgrävningen i Lemmenjoki föremål för en stor omvälvning då den mekaniserades. Maskinell grävning med ny teknik möjliggjorde en lönsam hantering av mångdubbla jordmängder. Många guldgrävare började kunna försörja sig på guldet.

Grävandets mekanisering medförde också en kollision med naturskyddet. Maskingrävarna och naturvårdarna stod mot varandra för första gången i Sotajoki, men snart började man också kräva ett förbud mot maskinell grävning i Lemmenjoki. I stomplanen för nationalparken som färdigställdes 1988 förbjöds maskinell grävning.

Detta ledde till en lång rättstvist som resulterade i att förbudet mot maskinell grävning förblev i kraft, men grävningen fick fortsätta på de inmutningar där den redan hade inletts. Samtidigt förvandlades inmutningarna till utmål.

År 2011 trädde en ny gruvlag i kraft som förbjöd maskinell grävning i Lemmenjoki efter en övergångsperiod. Maskinerna tystnade på guldmarkerna sommaren 2020, men den traditionella grävningen med spade fortsätter fortfarande.

Sången om Lemmenjokis guld, drömmar, hopp, moderberget, svindlande fynd och bittra besvikelser har ännu inte tystnat.