Sevärdheter i Urho Kekkonens nationalpark

Lapplands renbeteslags renskiljningsplats ligger på Niilanpääfjällets västsluttning i Urho Kekkonens nationalpark. Stängslet byggdes i början av 1960-talet. Det användes huvudsakligen vid märkning av renkalvar på sommaren men också vid renskiljning på hösten.

Renskiljningsplatsen har inte använts aktivt på flera år, för renarnas flyttleder har ändrats och renarbetet är koncentrerat till renbeteslagets västra delar. Vid renskiljningsplatsen finns en stuga, som renbeteslaget äger och lät bygga som en bas för renskötsel. Utanför renvaktarstugan finns en eldplats, en torrtoalett och ett vedförråd för friluftsbruk.

Raappana torvkåta är en liten, stämningsfull stuga som är delvis nedgrävd i jorden på Luirojärvis strand i kärnområdet av Urho Kekkonens nationalpark. De närmaste reserverings- och ödestugorna ligger på ett par kilometers avstånd från torvkåtan. Under årtiondenas lopp har Raappana torvkåta betjänat som övernattningsställe åt åtskilliga vandrare.

Sodankyläs tidigare länsman Aarno Raappana var en aktiv ödemarksvandrare och han byggde torvkåtan till sin stödpunkt i mitten av Koilliskaira ödemark. Torvkåtan ligger på ett näs mellan ödemarkssjön Luironjärvi och en mindre tjärn kallad Raappanan lampi. Fågelvägen är det 4 km från torvkåtan till toppen av områdets högsta fjäll Sokosti (717 m). Raappana torvkåta är den första torvkåta i Finland som byggts enbart med tanke på frilufts- och rekreationsbruk.

Raappana torvkåta, eller Sokosti stuga som Raappana själv kallade den, hann förfalla och murkna under flera årtionden. Efter att Urho Kekkonens nationalpark hade grundats, byggde nationalparkens personal och föreningen Nuorten Retkeily ry kåtan på nytt år 1984. I arbetet tillämpade de gamla byggnadssätt och de ursprungliga måtten. Fram till år 2000 var Raappana torvkåta en reserveringstorvkåta för två personer. Sedan dess har den tjänat friluftsfolk som en för alla öppen torvkåta. För tillfället är den i illa skick.

Raappana torvkåta är ett litet övernattningsställe som är delvis nedgrävt i marken. Eftersom kåtans dörr öppnar sig utåt, kan det på vintern vara nödvändigt att skotta snön för att få upp dörren. Väggarna är av stockar och taket av filt. Torvkåtan har ett jordgolv beklätt men platta stenar. Att utrymmet är litet berättar redan dörren som är bara en meter hög. Som högst är det 1,5 meter till taket inne i kåtan, närmast väggarna bara en meter. Golvytan är ca 4 m². Det finns utrymme för två personer i kåtan, som har två sovbritsar. Den ena ligger till höger om dörren, den andra längst inne i kåtan. Till vänster om dörren finns en kamin. Det enda fönstret finns i dörren.

Det finns en eldplats, en bod och en torrtoalett på torvkåtans gård. Via gården går en gammal stig som följer terrängen och som vandrarna använder. Stigen är inte en markerad led, men den är utprickad på friluftskartor. Det är ca två kilometer från Raappana torvkåta till reserverings- och ödestugorna på Luirojärvis strand.

Suomunrutku gamla stuga byggdes år 1935 och är numera en historisk sevärdhet i Urho Kekkonens nationalpark. Stugan ligger på ca 100 meters avstånd från den nyare stugan Suomunruoktu öde- och reserveringsstuga, som är i friluftsbruk.

Huvudbyggnaden i Suomunruoktu var indelad i två delar, Teräväpää och Tylppäpää med köket däremellan. Under krigen fungerade huset som inkvartering för militärpatruller och det användes då också som häststall. År 1943 köpte Suomen Latu huvudbyggnaden och bastun för friluftsbruk. Redan då var huvudbygganden i så dåligt skick, att det inte lönade sig att rusta upp den utan den revs. I stället byggdes bastun om till stuga för vandrare. Stugan har ingen fast grund utan byggdes direkt på marken av handbilade rundtimmer. Den har ett fönster och sadeltak av bräder. Suomen Latus reparationsexpeditioner och privata personer utförde upprustningen av stugan och därtill gjordes renoveringar under flera årtionden från och med år 1947.

Suomunruoktu gamla stuga är den första stuga på Saariselkäområdet som gjorts till ödestuga enbart för att betjäna friluftslivet. Den hann tjäna vandrare under flera årtionden. Senare byggdes ett nätverk av ödestugor i Koilliskaira, och i synnerhet efter bygget av Suomunrouktu nya stuga år 1966 minskade användningen av den gamla stugan. Gamla stugan kom att förfalla.

Åren 1976 - 78 rustade Suomen Latu upp Suomunruoktu gamla stuga till ett museiobjekt. Nuförtiden är stugan ett historiskt besöksmål på Urho Kekkonens nationalparks basområde. Stugan är i dåligt skick. I stugan finns britsar och ett bord kvar men eldstaden har avlägsnats. Ute bakom museistugan finns ännu en gammal stånglatrin. Ordet "ruoktu" är nordsamiska och betyder hem.

Den byggdes kring sekelskiftet 1900. Skogsforskningsinstitutet lät renovera den långt förfallna stugan år 1982 och två år senare övergick den i Forststyrelsens besittning. Nuförtiden används Rumakuru äldre stuga som raststuga i Urho Kekkonens nationalpark och den underhålls regelbundet. Stugan ligger intill markerade vandringsleder och på vintern intill preparerade skidspår på det område i Saariselkä som lämpar sig för dagsutflykter.

Rumakuru äldre stuga byggdes vid sekelskiftet 1900 i en dal mellan fjällen Vävypää och Vahtamapää på Saariselkä fjällområde. På Vävypääsidan, ungefär en kilometer från stugan ligger Rumakuru, som är en stenig klyftdal med branta klippväggar härstammande från den senaste istiden. Stugan har fått sitt namn efter denna plats. Man känner inte med säkerhet till vem som byggde stugan, men spåren efter guldgrävning i närområdena tyder på att guldgrävare skulle ha byggt den till sin bas. Spåren är småskaliga så det har inte varit fråga om någon större guldrush på området. Men spåren i terrängen visar tydligt att det har letats efter guld i bäckarna i närheten av stugan. Ungefär en halv kilometer från Rumakuru äldre stuga ligger Rumakuru nyare stuga, som byggdes för forsknings- och friluftsbruk år 1960.

Under guldrushen tid i Lappland byggdes en liten stuga vid Kulasjokis övre lopp. Dess golvyta är 8 kvadratmeter och takhöjden 2,4 meter mitt i stugan. Ljus kommer in i stugan från ett fönster i sydväggen och från ett annat fönster i dörren. Stugan har en trästomme och den restes direkt på marken i klyftdalens flacka sluttning. Stugans ytterväg består av blocktimmer. Stugans sadeltak är befordrat med modern bitumenfilt men överklätt med trä, enligt gammal kutym. I stugan finns nuförtiden en vedeldad kamin. Stugans exteriör är skyddad genom miljöministeriets beslut år 1994. När stugan behöver renoveras, kontaktas alltid Museiverket först.

Nuförtiden fungerar Rumakuru äldre stuga som öppen raststuga för vandrare, men den kan inte användas för övernattning. I stugan finns inga britsar, endast bord och bänkar.