Hundra år av naturskydd i Syöte – miljöhistoria kring Syöte nationalpark

Naturskyddet i Syöte började redan på 1910-talet, när toppen av Iso-Syöte fridlystes från skogsbruk. Anledningen till fridlysningen var inte i första hand naturskydd, utan snarare oron över att skogarna på höjdområdet inte skulle återväxa efter avverkning.
År 1926 utvidgades fridlysningen till närområdet kring Iso-Syöte, som då utsågs till urskogsområde genom beslut av Forststyrelsen.

Det var nationalparkskommittén som verkade på 1970-talet som först föreslog att området skulle bli nationalpark. Det lokala motståndet var dock så starkt att frågan inte gick vidare.

Utvecklingen av turismen och öppnandet av skidbackar på 1980-talet förändrade opinionen i en mer skyddsvänlig riktning, och Iso-Syöte friluftsområde grundades år 1985.

I början av 1990-talet togs nästa steg i skyddsarbetet, och Jaaskamo naturskyddsområde inrättades. År 1996 sammankallade Forststyrelsen Syöte-arbetsgruppen där kommuner, företag och regionala aktörer deltog. Arbetets resultat blev ett förslag om att inrätta Syöte nationalpark.

Stenålders- och samisk bosättning byggde på jakt och fångst

Människan anlände till Syöte efter istiden i jakt på vilt och fisk. Bosättningen uppstod till en början främst längs vattendrag, som fungerade som naturliga färdvägar i området.

Bosättningen var inledningsvis gles. Det har beräknats att 100 kvadratkilometer nordlig naturskog kunde försörja ungefär två jägare-samlare, vilket innebär att det nuvarande området för Syöte nationalpark kunde föda omkring sex personer.

Under århundradena efter vår tideräknings början uppstod en skogssamisk bosättning och kultur i Syöteområdet. Den byggde på mångsidig jakt, insamling och fiske samt säsongsbetonade boplatser.

Många av dagens ortsnamn i Syöte, såsom Kouva och Naamanka, härstammar just från den samiska bosättningen.

Savolaxarna förde med sig svedjeröken

Bosättningen i Syöte förändrades dock markant på 1500-talet, när människor från nuvarande Savolax började vandra upp längs Iijoki. Den tidigare samiska bosättningen fick maka sig norrut eller smälta in i den nya kulturen.

Gränsen mellan samisk och finsk bosättning i Lappland gick på 1640-talet ungefär vid dagens gränsområden mellan Taivalkoski och Kuusamo, vilket innebär att Syöteområdet blev ”savolaxifierat” på drygt hundra år. Därefter ökade antalet gårdar och invånare i området, även om krig och kriser ofta förorsakade tillfälliga nedgångar.

En särskilt svår tid var under stora ofreden på 1700-talet, då Ryssland ockuperade Finland. Från denna epok härstammar ortsnamn i Syöte som Sotivaara (”krigsskogshöjden”)och Sotisuo (”krigsmyren”). Enligt lokal tradition avrättade invånarna i Syöte ryska soldater på Sotivaara som hämnd. Det sägs finnas ett kors inhugget i en gran på platsen.

Den nya bosättningen och kulturen förde med sig en markanvändning som skilde sig från tidigare. Savolaxisk kultur byggde inte på jakt, utan i första hand på svedjebruk – något som passade Syötes granbeklädda och frostfria höjder väl.

I Syöte brändes så kallade huhtasvedjor, en metod särskilt utvecklad för granskogar och som har gett sitt namn åt månaden april (”huhtikuu”), då svedjan fälldes.
Processen var långsam: efter avverkningen fick träden torka över sommaren. Nästa sommar brändes virket för första gången och det som inte brann upp brändes igen tredje sommaren. Först därefter såddes råg och skörden bärgades på hösten det fjärde året. Efter det blev svedjan en betesmark för boskap och växte så småningom igen. En ny svedja kunde brännas efter cirka 60 år.

Eftersom huhtasvedjor bara gav en enda skörd, krävdes ständig ny svedjebränning. Inledningsvis förbrukade detta de tidigare orörda gammelskogarna. När betesmarkerna växte upp som lövskog, kunde de svedjas flera gånger, vilket minskade trycket på skogen.

Svedjebrukets påverkan syns än idag i Syötes skogar. Om du stöter på en ovanligt lövträdsrik skog på en höjd, har där troligen en gång brunnit en svedja.

Forststyrelsen släckte svedjeröken

Allt har sitt slut, så även den fria svedjebruksepoken. Förändringens vindar började blåsa på 1800-talet, då storskifte nådde även Pudasjärviområdet. Då fick varje gård egna odlingsmarker i stället för att använda tidigare gemensamma marker. Överblivna områden togs i statens ägo.

Staten började också sköta sina marker mer noggrant. Skogarna hade inte tidigare väckt något större intresse, utan fick användas ganska fritt. Men i och med att Kontinentaleuropa hann avverka sina egna skogar före mitten av 1800-talet, uppstod ett nytt fenomen: även träden i Syöte fick ett penningvärde i stället för enbart bruksvärde.

Denna utveckling satte stopp för svedjebruket. Statens nya gröna guld ansågs för värdefullt för att brännas till tillfälliga odlingsmarker – man ville i stället odla på permanenta åkrar.

År 1859 grundades Forststyrelsen för att övervaka statens skogar. Uppgiften var utmanande i Syöteområdet, där många torp hade uppstått på statens mark och deras försörjning byggde nästan uteslutande på svedjebruk. Detta började begränsas genom förbud mot svedjebruk och krav på att torpen skulle röja åkermark.

I praktiken ledde dessa åtgärder till att en kultur av olagligt svedjande tog form.

Effektivare än förbud och skyldigheter var i slutändan de möjligheter till förvärvsarbete som skogsbruket gav upphov till. Skogsbruket i skiftet mellan 1800- och 1900-talet var en arbetsintensiv bransch som drog torparna bort från åkrarna till stora avverkningsplatser och timmerflottning.

Kalhyggen förekom ännu inte under dessa avverkningar – det var främst grova timmerträd som fälldes. Avverkningarna riktade sig oftast mot tallskogar som växte på lättillgängliga områden. Granskogarna på sluttningarna, långt från flottbara älvar, var svårare att utnyttja. Avverkningarna skedde dessutom vanligtvis på vintern, då granarna kunde bära på tre ton snölast – ett träd som var svårt att fälla med handsåg och yxa.

Skogsbrukets uppgång syns fortfarande i Syötes natur: det finns fortfarande gamla granskogar, men mycket gamla tallskogar är sällsynta. Gran är dessutom naturligt vanligare än tall i Syöte, vilket förstärkte denna skillnad ytterligare.

Spåren av det historiska skogsbruket stöter man lätt på under vandringar i Syöte. Toraslampis och Lomavaaras ödestugor samt Isoniemis uthyrningsstuga är gamla skogshuggarstugors bastu. I närheten av dessa – liksom på andra håll i terrängen – kan man också hitta resterna av själva skogshuggarstugorna.

Stora höga stubbar med sågspår vittnar om tidigare avverkningar i området. De visar också hur väldiga trädgiganter som växte i Syöte för drygt hundra år sedan. Den med skarp blick kan till och med upptäcka märken efter en gammal märkning från ett stämplingsjärn på någon gammal fura, som av någon anledning fått stå kvar.

Boskapsskötseln skapade en ängskultur

Förbudet mot svedjebruk hade också en annan effekt: det ökade boskapsskötseln. Att röja tillräckligt mycket åkermark för att skörden skulle räcka till försörjningen visade sig vara en omöjlig uppgift för många torp. Istället för att odla spannmål började man hålla fler husdjur och odla foder åt dem.

I praktiken gjordes detta genom att röja myrar till ängar. Ängar fanns även på torrare mark, men de största gräsmarkerna fanns på myrarna. Ett problem med myrar var mossan, som kvävde grästillväxten i orörda kärr. För att förbättra gräsväxten började man därför dämma upp bäckar för att översvämma myrarna. Det dränkte mossan och förbättrade hö produktionen.

En annan metod var att sänka sjöars och tjärnars vattennivå, vilket gav mer ängsmark. Till exempel har vattennivån i sjön Vaara-Salminen i Salmitunturi sänkts i början av 1900-talet för att skapa en höäng.

Tidigare kunde även höängar tas i bruk fritt, men på 1800-talet beviljades gårdar och torp stadigvarande nyttjanderätt till vissa myrängar. Dessa kunde ligga långt från själva boplatsen, vilket innebar att man ibland stannade veckovis på ängarna under höskörden i juli. Då bodde man i en särskilt uppförd ängsbastu – ett motiv som pryder Syöte nationalparks symbol. Den restaurerade ängsbastun och ängskulturen kan upplevas längs Rytivaara-leden.

En annan kvarleva från ängskulturen är ängsladorna, vars rester fortfarande kan ses på många platser i nationalparken. Dit fördes det slagna höet för förvaring tills det kunde köras med häst till boskapen som vinterfoder.

Den mekaniserade jord- och skogsbruksutvecklingen efter andra världskriget satte punkt för gamla skogshuggarläger och ängskulturen i Syöte. Skogstorpen och arbetarkåkarna tystnade och blev till ett kulturarv som berättar om det förflutnas relation mellan människa och natur. Att skydda detta arv är också en del av Syöte nationalparks uppdrag.