Sanginjokis myrar får nytt liv

När områdets naturvärden förbättras genom restaurering av myrar är det viktigt att återställa försvunna naturmiljöer med tanke på den biologiska mångfalden, landskapet, friluftslivet och ekosystemtjänsterna. Samtidigt minskar man koldioxidutsläpp och belastningen på vattendragen.

**Typiska restaureringsåtgärder i myrmiljöer är bland annat: **

• Att täppa till, dämma upp eller fylla diken så att vattnet inte längre rinner bort från myren alltför snabbt och vattennivån stiger närmare sitt naturliga läge.
• Att bygga ytvallar vid diken för att vattnet ska spridas jämnare över myren i stället för att ledas bort via dikena.
• Att avlägsna träd, vilket minskar avdunstningen och hjälper myren att hålla sig fuktigare.
• Att anlägga våtmarker för vattenskydd som fångar upp näringsämnen och andra belastande ämnen.

Under de första åren efter restaureringsarbetena är terrängen ofta svårframkomlig och landskapsbilden kan upplevas som mindre tilltalande. När vegetationen sedan utvecklas börjar området gradvis likna den ursprungliga myren igen.

Under de senaste åren har restaureringsplanen för Sanginjoki genomförts som en del av Helmi-programmet. I området har man anlagt våtmarker för vattenskydd, täppt till diken och avlägsnat träd för att främja restaureringen.
Våtmarkerna binder näringsämnen som tillfälligt kan frigöras i samband med restaureringsarbetena. Samtidigt erbjuder de nya livsmiljöer för fåglar och andra våtmarksarter. Dessutom har man skapat död ved för att öka den biologiska mångfalden och restaurerat bäckmiljöer till ett mer naturligt tillstånd.
Restaureringsåtgärderna har redan gett resultat och arbetet fortsätter i naturskyddsområdet Sanginjoki även under de kommande åren.

På kartan ser du var de restaurerade områdena finns.

1. Muuraiskangas

Den här myren, som har dikats ut åtminstone på 1950-talet, har förändrats kraftigt. De kargaste delarna består av magra tallbevuxna ris-torvmarker, medan andra delar utgörs av frodigare blåbärstorvmarker med blandskog.
Eftersom Muuraiskangas gränsar direkt till ett artrikt, nästan naturligt myrområde har växt- och djurlivet goda möjligheter att snabbt sprida sig till de nya myr- och våtmarksmiljöer som uppstår genom restaureringen.

2. Taivalkoskensuo

Taivalkoskensuos avrinningsområde omfattar ett splittrat område med små myrar i västra delen av området. Här har det mellan steniga moränkullar funnits små myrsänkor där vattnet samlats till en liten bäck vid Sanginjoki och därefter runnit ut i ån.
På Forststyrelsens marker är myrarna helt förändrade. I de övre delarna finns unga tallskogar, längre ner unga blandskogsbevuxna torvmarker och längst ner, nära ån, mindre partier gammal granskog.
Omedelbart på andra sidan gränsen, på privat mark, har dock området förblivit odikat och i naturligt tillstånd. Där finns fortfarande arter som är knutna till tallmyrar och öppna myrar, vilket gör det möjligt för dem att sprida sig till de restaurerade delarna.

3. Latvakorpi

De vanligaste myrtyperna har sannolikt varit olika näringsrika, skogsbevuxna kärr. Området dikades ut redan tidigt.
Trots den omfattande dikningen finns det fortfarande lokalt arter som hör hemma i kärr och öppna myrar, vilket skapar goda förutsättningar för spridning till de restaurerade områdena.
På denna plats har våtmarken för vattenskydd betydelse även av andra orsaker än att fånga upp näringsämnen. På grund av förekomsten av svartskiffer i berggrunden kan försurande svavel frigöras från marken.
För huvuddelen av det utdikade kärrskogsområdet är målet att åter få en grandominerad kärrskog.

4. Kalimeenlamminsuo

Områdets myrar har ursprungligen varit karga, vitmosserika tallmyrar och öppna myrar, huvudsakligen små myrar. Dikningen genomfördes på 1960-talet.
På 1990-talet avverkades området. Kärren längs Kalimeenoja och små försumpade skogsöar avverkades, markbereddes genom plöjning och planterades med tall och contortatall. I dag består hela området av jämn ung tallskog.
Trots den omfattande dikningen finns det fortfarande på vissa platser arter som hör hemma i kärr och öppna myrar, vilket möjliggör spridning till restaurerade områden.
Stranden längs Kalimeenoja är ett populärt rekreationsområde. Från dikena i Kalimeenlamminsuo rinner rostigt vatten längs ett dike till stranden vid Myllykoski. Vid rastplatsen får diket karaktären av en bäck.

5. Korpilammensuo

Korpilammensuo liknar till stora delar Kalimeenlamminsuo. Ursprungligen dominerades området av karga, vitmosserika tallmyrar och öppna myrar.
I dag är myrarna inom Korpilammensuos avrinningsområde kraftigt förändrade och har en torvmoartad karaktär. De kargaste delarna består till stor del av klena tallbetånd. I de frodigare delarna i norr förekommer också björk som underväxt.
I närheten av Kalimeenlampis strand finns delvis lågproduktiva tvinmarker och delvis nästan naturliga öppna mossar.
Trots den omfattande dikningen finns det fortfarande kvar arter som är typiska för öppna myrar i området, vilket gör det möjligt för dessa arter
att sprida sig till de restaurerade delarna.

6. Santerinräme

Detta delområde omfattar cirka 30 hektar vid en krök av Sanginjoki, i närheten av Loppula. Ungefär två tredjedelar av området har varit försumpat. Mellan små moränkullar fanns här tidigare karg tallmyr. Området har dikats ut i sin helhet, och dikningen kompletterades ännu på 1990-talet då även skogarna på torvmarkerna avverkades.
I dag består de centrala delarna huvudsakligen av karga torvmarker med mycket tät och jämnårig klen tallskog. Området har naturligt hört till Kummunkorpi-Asmonkorpis avrinningsområde som dess karga randzon.

7. Kummunkorpi-Asmonoja

Asmonojas avrinningsområde omfattar de västra delarna av Isokankaas sorterade sandavlagring, det försumpade område där grundvattnet tränger fram vid dess fot samt den försumpade sänkan mellan moarna vid Isokangas och Korpiselkä.
Mer än hälften av området har varit försumpat. En mindre del av helheten ligger norr om naturskyddsområdets gräns på privat mark.
Det grundvatten som strömmar ut från Isokangas är avgörande för områdets myrnatur. En betydande del av grundvattnet har trängt fram som punktvisa öppna källor längs moarnas kanter. Därifrån har vattnet runnit vidare i små källbäckar och samlats till bäcken Asmonoja i sänkans botten.
Enligt grundkartan från 1950-talet var huvuddelen av området fortfarande i naturligt tillstånd. Den omfattande dikningen genomfördes på 1960-talet.
I största delen av området är myrarna samt de källor och bäckar som hör till dem numera helt förändrade. Trots den omfattande dikningen finns det fortfarande lokalt arter från både kärr och öppna myrar som kan sprida sig till de restaurerade områdena. Det rikliga utflödet av källvatten samt det faktum att en del av källornas arter fortfarande överlever i dikena förbättrar möjligheterna att lyckas med restaureringen.

**Artikelns uppgifter bygger på det omfattande utredningsarbete som Naturtjänsternas experter har genomfört om Sanginjokiområdet. **