Rytivaara kronoskogstorp – från svedjebränning till kulturarv

Den första kända torparen på Rytivaara var Matti Kynsijärvi, som slöt ett torparavtal med Forststyrelsen år 1870. Han blev därmed en slags statlig arrendator, som fick bruksrätt till torpet och dess marker på statens mark.

Som arrende skulle Kynsijärvi betala 60,5 liter spannmål per år till staten, men under de tre första åren räckte det med hälften. Enligt Forststyrelsens önskemål kunde arrendet även betalas i dagsverken, där 5,5 liter spannmål motsvarade ett dagsverke.

Torparens skyldigheter omfattade också att hålla byggnaderna i skick och bryta 0,12 hektar ny åkermark i vildmarken per år. Om dessa skyldigheter försummades kunde torparen omedelbart vräkas.

Efter Kynsijärvi gick förvaltningen av Rytivaara vidare till Antti Kallioisenaho, och år 1919 till Reete Eskelinen. Under hans tid blev Rytivaara självständig från statlig kontroll, då det omvandlades till en självständig gård på 1930-talet.

Livet på ett skogstorp långt från all ära och redlighet präglades ofta av hunger och fattigdom av olika nyanser.

Boningarna som grundades i Koillismaa ödemark under 1800-talet levde nästan uteslutande av svedjebruk, och så var fallet även med Rytivaara. Den uppmärksamma kan än idag se spår av gamla svedjor på Syötes sluttningar, där det växer gott om lövträd. De gamla granskogarna på Syötefjällen har nämligen varit utmärkta svedjemarker.

Världens industrialisering och urbanisering nådde till sist även de vildaste granbestånden. Efterfrågan på sågvirke ökade, vilket gjorde skogen mer värdefull och staten ville få bättre kontroll över sina skogar. För detta ändamål grundades Forststyrelsen år 1859.

Den nybildade myndigheten fick i uppdrag att få bukt med svedjebruket i ödemarkerna. Den började genomföra uppdraget genom att införa begränsningar av svedjebruket och genom att ålägga torparna att röja ny åkermark.

Detta ledde till stora svårigheter för skogstorpen. Exempelvis beskrevs Johan Karlbom, som bodde i Rytivaara under 1860-talet innan torpet officiellt grundades, som utblottad i mantalslängden. Hans, liksom hans frus och deras tre barns namn ströks snart ur boken – alla dog under de svåra hungersåren i slutet av 1860-talet.

Reete Eskelinen stängde dörren till Rytivaara för sista gången som torpets husbonde på 1950-talet. Torpet fick aldrig någon ny husbonde utan övergavs och började så småningom förfalla.

När Syöte nationalpark grundades kring millennieskiftet var torpet redan i mycket dåligt skick. Även ängen i torpets gårdsplan hade vuxit igen kraftigt.

I samband med nationalparkens grundande restaurerades torpet och byggnaderna på gårdsplanen och ängen började skötas genom slåtter. Som ett resultat av slåttern har många sällsynta växtarter från traditionella biotoper återvänt till Rytivaaras äng och med dem har även insekterna kommit tillbaka. Ängens blomsterprakt i högsommaren, med fjärilar och humlor, är en vacker syn.

Torpet med sin gårdsplan blev ett viktigt kulturarv där man kan göra en tidsresa till det förgångna. År 2013 utökades torpets byggnadsbestånd när Rytistugan flyttades från sin ursprungliga plats vid Pato-ån till Rytivaara. Den uthyrningsstuga som ligger i den traditionella miljön har blivit populär bland vandrare.

År 2016 gjorde även husdjuren comeback till Rytivaara, när platsen blev ett mål för Forststyrelsens herdeveckor. Förutom de upplevelser som fås av att valla får har fåren en viktig roll i naturvården, eftersom de numera ansvarar för slåttern av ängen i Rytivaara.

När den orangea kvällssolen lyser över fårflocken som betar på Rytivaaras äng och röken från bastuns skorsten sprider en doft av tjära mot den klarblå himlen, är det lätt att förstå var torparens lycka fanns – mitt i det strävsamma livet.