Rokuas Keisarintie (Kejsarvägen)

Keisarintie är 46 kilometer lång. Till en början var den sommartid främst en ridväg och vintertid en färdled över is och snö. Vägen började rustas upp i samband med byggandet av Kajana slott på 1600-talet. Förbindelsen mellan Uleåborg och Kajana gick från Uleåborg längs Ule älvs södra sida till Utajärvi, där vägen svängde mot Ahmasjärvi sjö och fortsatte längs sjöns västra strand. Från Ahmasjärvi sjö gick vägen längs Rokuanvaaras sydvästra kant till Rokuanjärvi sjön och vidare till byn Neittävä. Vägen nådde Ule träsks strand vid Hautakangas och fortsatte därifrån till Säräisniemi.

Tidigare var Keisarintie (Kejsarvägen) känd som Kuninkaantie (Konungsvägen), eftersom Sveriges kung Gustav II Adolf använde leden vintern 1622 när han återvände från det livländska kriget. Vid den tiden var Finland en del av det svenska riket. Keisarintie har även kallats Säräisniemen maantie (Säräisniemi landsväg) och Ouluntie (Ule vägen). När landsvägen mellan Utajärvi och Vaala färdigställdes kallades den också Vanha maantie (Den gamla landsvägen). Från 1600-talet fram till slutet av 1800-talet fungerade landsvägen dessutom som en del av postrutten mellan Viborg och Stockholm, särskilt under perioder då Ålands hav inte kunde korsas.

Namnet Keisarintie (Kejsarvägen) hänvisar till en berättelse enligt vilken den ryske kejsaren Alexander I färdades längs vägen under sitt besök i Finland i augusti 1819. Avsikten var att kejsaren skulle resa med båt från Kajana till Säräisniemi och därifrån vidare till Uleåborg längs landsvägen. Landshövdingen i Uleåborg hann förbereda sig för det inflytelserika följet genom att beordra traktens bönder att förbättra vägen. För etappen mellan Säräisniemi och Uleåborg reserverades dessutom hela 139 skjutshästar för kejsaren, redo i gästgiverierna längs vägen. Resplanen ändrades dock på grund av en storm på Ule träsk och kejsaren reste i stället till Uleåborg via Vuolijoki, Vieremä och Pulkkila.

Underhållet av Keisarintie var uppdelat mellan socknarna Uleåborg och Kajana, så att vardera ansvarade för vägen inom sitt område. Sockengränsen utgjordes från mitten av 1600-talet av Isokivi (Stora stenen), som även markerade gränsen för vägunderhållet. Isokivi ligger vid västra kanten av Rokua nationalpark och är ett ovanligt inslag i områdets sandiga terräng. Något annat lika stort flyttblock – eller ens större stenblock – är svårt att hitta i området.

Keisarintie var ännu på 1700-talet den enda landsvägen i Ule älvs dalen, men under 1800-talet byggdes vägnätet ut. Landsvägen på älvens södra sida från Mustikkakangas i Utajärvi till Vaala färdigställdes i slutet av 1840-talet och vägen från Vaala till Kajana på Ule älvs norra sida togs i bruk i början av 1850-talet. Därmed förlorade Keisarintie sin betydelse när huvuddelen av trafiken flyttades till de nya vägarna.

Gästgiverierna ordnade skjuts för resande som saknade egen häst. De skulle också erbjuda logi för natten samt stallplats för hästarna. Verksamheten finansierades genom skjutsavgifter, och som ersättning beviljades gästgiverierna skattefrihet.

Av gästgiverierna längs Keisarintie var tre i bruk under nästan hela gästgiverisystemets existens från 1600-talet och framåt. Längst fanns gästgiverierna i Rokua, Manamansalo och Säräisniemi. Gästgiveriet Juusola i Säräisniemi grundades år 1634 och hörde till de första i Kajanaland. I Ahmaskylä tog Kolehmainen emot resande från och med 1643. Rokua gård fungerade som gästgiveri från 1680-talet fram till 1860-talet.

Keisarinties ställning som huvudväg upphävdes genom landshövdingens beslut i början av 1851 efter att de nya vägarna färdigställts. Trafiken fortsatte dock i viss mån även därefter, och gästgiveriverksamheten levde kvar ännu i flera år.

Keisarintie kan fortfarande ses på de sträckor där den inte har hamnat under nyare vägar eller järnvägen. Delar av vägen används än i dag – till exempel nås parkeringsområdet vid Pitkäjärvi i Rokua nationalpark via Keisarintie. Rokua nationalparks längsta vandringsled, den cirka 20 kilometer långa Keisarinkierros, har fått sitt namn med inspiration från Keisarintie, även om leden inte följer den ursprungliga vägsträckningen.