Renskötsel är en traditionell näring

I Urho Kekkonens nationalpark betar renar från tre olika renbeteslag. Största delen av nationalparken tillhör Lapin paliskunta. Ett stort, sammanhängande och välmående vinterbetesområde är av stor betydelse för dem. Saariselkäs fjällområde är ett viktigt kalvningsområde för Ivalon paliskunta. Nationalparkens sydöstra del erbjuder vinterbeten för Finlands största renbeteslag, Kemi-Sompio paliskunta.

Renen är anpassad till naturen i norr och har förmågan att hitta sin föda på naturliga betesmarker. Den äter olika växtarter olika årstider. På sommaren äter renen gröna blad, starrgräs, gräs och örter. På hösten gillar de svampar, som är viktig föda för renarna när de förbereder sig för vintern. Under vintermånaderna är lav den viktigaste födan för renen.

Att styra betesrotationen är ett sätt att använda de naturliga betesmarkerna på ett hållbart sätt. Renarna får tillträde till de goda vinterbetesmarkerna i nationalparken först efter växtperiodens slut. Sommartid tillbringar renarna på myrar och längs älvkanter där det finns grönt bete.

På hösten är renarna som ståtligast, då det under sommaren har vuxit ny vinterpäls och nya horn. De största hornen har vuxna rentjurarna, så kallade sarvar. De behöver hornen under brunsten, när de slåss om renhonornas, dvs. vajornas gunst.

Renskötarens sommararbete, kalvmärkningen, varar ungefär två veckor. Kalvarna föds i maj-juni, och under kalvmärkningen skär man in samma märke i kalvens öron som kalvens mor bär. Renmärket anger renens ägare.

I slutet av september och början av oktober inleds renskiljningssäsongen. Denna höjdpunkt i renskötarens arbetsår inträffar under den kallaste och mörkaste tiden på året och pågår ända in på det nya året. Då räknas alla renar, slaktrenarna slaktas och de som ska leva vidare släpps till vinterbetena.