Pirunkirkkos skyddsskog

Pirunkirkkos skyddsskog är ett litet, cirka 74 hektar stort skyddsområde i närheten av Paljakka naturreservat. Pirunkirkko lämpar sig både som ett utflyktsmål för dagsbesök och som en etapp på en längre vandring. I hjärtat av skyddsskogen rinner Louhenjoki älven i en ravin. I flodbädden finns en bergsformation som kallas för Djävulens predikstol.

Området nås från parkeringsplatsen vid Holstintie vägen. Därifrån leder Ilveskierros-leden till Paljakka naturreservat. För att komma till Pirunkirkko ska man dock gå Ilveskierros-leden i motsatt riktning än mot naturreservatet. Det är i allmänhet lugnt i Pirunkirkko skyddsskog.

I området finns raststugan Pirunkirkko. Ungefär två kilometer från Pirunkirkko, vid gränsen till naturreservatet Paljakka, ligger kåtan Ilveskota. Till skillnad från naturreservatet där vistelsen är strikt begränsad, får man i Pirunkirkko skyddsskog röra sig enligt allemansrätten. Det är tillåtet att göra upp eld endast på anvisade eldplatser.

Stranden vid Louhenjoki älven i närheten av Pirunkirkko och Djävulens predikstol är grusig och sluttande, så man bör röra sig försiktigt. Det finns inga skyddsräcken.

För annan verksamhet än den som ingår i allemansrätten krävs i regel tillstånd från Forststyrelsen. Sådan verksamhet är t. ex. forskning eller organiserade evenemang. Mer information om nödvändiga tillstånd: Forsknings- och vistelsetillstånd (metsa.fi) och Tillstånd och anmälningar för evenemang (metsa.fi).

Stigen till Pirunkirkko är lättframkomlig och vid våta eller branta partier har det byggts broar och spångar. Ändå rekommenderas stadiga och väderanpassade skor, eftersom man behöver vara försiktig vid utsiktsplatsen. Genom området passerar två längre leder – Ilveskierros (12 km) och Köngäskierros (62 km) – samt det underhållna skidspåret Latvavaara (18 km), som har goda förbindelser till andra skidspår.

Mete i Louhenjoki är tillåtet enligt allemansrätten. För spöfiske krävs både fiskevårdsavgiften (eraluvat.fi) och Forststyrelsens spöfisketillstånd Norra Österbotten–Kajanaland 5411 (eraluvat.fi). Fiskaren ska kontrollera gällande fiskebegränsningar på kalastusrajoitus.fi.

Urskogsområdet i Pirunkirkko skyddsskog hör till Puolankas småviltsområde 5608 (eraluvat.fi). Pirunkirkko hör även till älgjaktområdet Puolangan Paljakka (eraluvat.fi). Lokala invånare har så kallad fri jakträtt.

Ravinens branta väggar, med sina klippor och stenrösen, erbjuder livsmiljöer av många slag. På de skuggiga klipporna är förhållandena fuktiga och svala, medan sluttningar i söderläge är varma och tidvis stekheta. I klippskrevorna växer lavar och torktåliga gräsarter som stagg samt pionjärväxter som trivs på berg. Några större rariteter förekommer inte i artfloran, men i Kajanaland växer både gul fetknopp och knavlar endast fläckvis.

Väggarna i Louhenjoki-ravinen reser sig på vissa ställen upp till 20 meter över älven. Vid Portinkoski smalnar älven av till cirka två meters bredd och kantas där av tre till fyra meter höga lodräta klippor. I närheten av forsen ligger stora stenblock vars former har gett upphov till fantasifulla tolkningar.

Det finns många berättelser om hur Pirunkirkko (“Djävulskyrkan”) fått sitt namn. Enligt en version ska en tidigare kyrkoherde i Puolanka ha gett platsen dess namn på grund av ett stenblock som liknar en predikstol. En annan historia berättar att under ett skogsarbete i området klättrade en timmerhuggare upp i "predikstolen" för att berätta historier, varpå någon ska ha sagt att han predikar som djävulen i kyrkan.

Största delen av Pirunkirkko skyddsskog består av gammal, mossbevuxen granskog. I det fuktiga mikroklimatet trivs skägglavar och tagellavar som växer på trädstammarna. I sänkorna i skogen finns små lundar där man under försommaren kan se blommor som midsommarblomster och ekorrbär. På de mest frodiga platserna växer även älggräs. Harsyra, som är vanlig i södra Finland, är sällsynt i Övre Kajanaland, men den kan hittas i skuggan av granarna längs stigen till Pirunkirkko, tillsammans med smultron. Området hyser många arter som är beroende av död ved, såsom tickor och hålbyggande fåglar.

Skogarna i älvdalen består främst av björk och är översvämningsskogar. Vårfloden förhindrar mossbildning, så bottenskiktet domineras av starr, gräs och – längre bort från älven – frodiga örter som älggräs och hundkäx. Även flera olika ormbunksarter förekommer.

Skogsavverkningen i Puolanka inleddes redan i slutet av 1800-talet och var som mest intensiv i början av 1900-talet. Det sista stora skogsarbetet gjordes åren 1957–1958. Vid Porttikoski syns längs en sträcka på cirka 150 meter lämningar av gamla flottningsanordningar, såsom olika gropar, murartade stenstrukturer och stockar. Strandkanten har förstärkts med sten för att underlätta förflyttning vid stocktransport. Stockarna hör till en gammal flottningsränna som använts för att flotta timmer förbi forsen.

Landskapet vid Pirunkirkko är mångformigt med många små detaljer. Myrarna i området är små, skogsklädda riklkärr, där man kan se spår av den näringsrika jorden. Kännetecknande för dessa rikkärr är den frodiga ört- och gräsfloran. Växtligheten påminner om den i lundar, men mossor, starr och gräs är vanligare. På de fuktigaste platserna blommar kabbeleka och kärrviol på våren.

Louhenjoki älven har en mångsidig vattenväxtflora. De vita blommorna som liknar smörblommor och flyter på vattenytan tillhör bäckmöja. I lugnare vikar flyter stjärnformade rosetter av lånkar och vattenranunkel. Älven hyser även nate och andra arter av Potamogeton . Från västra sidan rinner mineralrikt källvatten och kärrvatten ner över klipporna på några ställen. På dessa utströmningsplatser är vegetationen frodigare än i omgivningen. Från väst flyter även en liten bäck in i älven, men under torra somrar sinar den nästan helt.

Pirunkirkko skyddsskog är ett ganska litet område, så stora däggdjur förekommer bara tillfälligt eftersom de har stora revir. Alla våra stora rovdjur rör sig dock i Paljakka-området. Flygekorren bygger bo i Pirunkirkko åtminstone vissa år. Också utter förekommer längs älven och lämnar vintertid spår med sina simfötter och långa rutschspår i snön.

Fågelfaunan är mångsidig i förhållande till områdets storlek och omfattar arter som trivs i gammelskogar och vid rinnande vatten. Det finns gott om hålhäckare, såsom olika mesar, samt hackspettar som är beroende av död ved. Tretåig hackspett, som föredrar gamla barrskogar, hackar tratthål i barken på döda granar i jakt på larver – vilket till slut får barken att lossna helt. Strömstare syns vid Louhenjoki redan i slutet av vintern och på vårmorgnar kan man höra drillsnäppa sorgsna stämma ljuda i dalen.