Fagra guldfält – historia vid Ivalojoki

I slutet av 1800-talet var Kittilä centralort i Lapplands nordligaste delar. Utöver Enare kommun hörde också Enontekis, Muonio, Kittilä och Sodankylä till Lapplands härad. I Kittilä fanns det kronofogde, länsman, domare, tingshus, gästgiveri och butik. I början av guldruschen var Konrad Wilhelm Planting kronofogde och August Edard Bucht länsman.

Vägen till guldfälten vid Ivalojoki gick via Kittilä. Den gamla vägarna och stigarna ledde från Kittilä via Jeesiöjärvi och Pokka i nordost till Enare. Vintervägen till Sodankylä gick via Kelontekemä. På sommaren åkte man båt via Ounasjokis bifåror till vattendelarområdet. Ibland var man tvungen att dra båten flera kilometer över land till Korsalompolo och Korsajärvi. Därifrån kunde man följa Korsaoja till Ivalojoki. Från Rovaniemi till Ivalojoki var avståndet närmare 400 km.

Ivalojokis guldfält upptäcktes officiellt av en expedition som sänts ut av senaten i september 1868. Ivalojokis guldhistoria fick sin början några hundra meter uppströms från en krök i Louhioja och Ivalojoki, där expeditionen som leddes av Johan Konrad Lihr hittade 0,2 g guld i hålor i urberget vid Nulkkamukka. Ett minnesmärke har rests för Lihr vid Nulkkamukka 1987.

Under den egentliga guldruschen till Ivalojoki vaskades två kilo guld på några veckor på sensommaren 1869. Guldletarna i fråga var Jakob Ervasti från Uleåborg och Nils Lepistö från Brahestad, som fått lära sig sitt värv i Kalifornien. Fyndet gjordes i Kallioporttikoski mitt i Porttikoski fors. Efter Lihrs rapport inleddes en offentlig tvist med Ervasti om vem som egentligen gjort guldfyndet vid Ivalojoki.

I mars 1870, efter Ervastis och Lepistös guldfynd, kom en entreprenör från Uleåborg med sina män till Ivalojoki och började fälla tallar och klyva stockar till huvudbyggnaden i Kultala. Byggnaden påminde om en traditionell österbottnisk gård och stod klar i början av juni. För arbetarna, som var anställda av staten, byggdes en separat arbetarstuga och dessutom ett bageri, en källare och en lagerbod. Ett år senare byggdes en rökbastu på stranden. Snart hade hundratals män samlats vid Ivalojoki för att pröva sin lycka, och under de följande fem åren restes ytterligare ett fyrtiotal timmer- och torvstugor utmed älven.

Sommaren 1870 arbetade sammanlagt 335 personer på vaskningsplatserna vid Ivalojoki. Alla tjänstemän, inmutningsägare, guldletare och lösdrivare inräknade vistades på den tiden 500–600 personer på guldfälten vid Ivalojoki. Då det samtidigt fanns 659 personer i mantalslängderna i Enare kan Kultala ha varit den största tätorten i norra Finland efter städerna.

På Kultala kronostation vid Ivalojoki granskades guldgrävarnas prospekteringstillstånd, vägdes det guld som hittats och uppbars skatt till staten för fynden. Stationens mest aktiva år inföll 1870–1900, då där som mest fanns 38 inkvarterade.

Cirka 100 meter från huvudbyggnaden låg en anspråkslös krog med två rum. Det kallades också saloonen eller matsalen. En snaps kostade 30 penni, en måltid 1–1,5 mark och en kopp kaffe eller te 30 penni. Efter att guldfebern hade lagt sig stod krogen tom och förföll. Med tiden gick också de sista stockarna upp i rök på vandrares och guldgrävares lägereldar.

Vintertid väckte den ödelagda byggnaden i Kultala fantasin och många övernattare är övertygade om att de nattetid hört en baby gråta under golvet. Det sägs också att man från älvstranden hört klappret av hästhovar, vilket har kopplats till Charles Hill, som gick ner sig på isen med sin häst på 1910-talet.

Till Kultalas brokiga historia hör också att stationen vid Ivalojoki fungerade som bas för norrskensforskning 1882–1884. År 1882 inledde Finska vetenskaps-societeten ett forskningsprogram i polarregionen och norrskensforskning i anslutning till programmet genomfördes under två vintrar under ledning av professor Karl Selim Lemström. På krönet av Pietarlauttanen byggdes en isolerad koppartrådsspole, från vilken man åtminstone en natt observerade en ljusstråle som steg mot himlen. Forskningsarbetet fortsatte ännu följande vinter, men inga nya observationer gjordes.

I början av guldruschen hade 80 expeditioner ansökt om prospekteringstillstånd i Uleåborg. Guldgrävarna anlände till fots eller med båt för att påla sina inmutningar, även om prospekteringstillståndet borde ha visats upp för tjänstemännen först. Guldgrävarna hann fram till sina inmutningar redan innan tjänstemännen anlände. Livet som guldgrävare var inte sagoskimrande. Guldvaskarna insjuknade i olika epidemier långt ute i ödemarken utan vägar och deras psykiska välbefinnande prövades. Den första sommaren bröt tyfoidfeber ut i Kultala och en del av de insjuknade fördes till Kyrö by (nuvarande Ivalo) för att tillfriskna.

Efter guldruschen måste somliga stanna kvar och övervaka statens egendom. Vakterna stod inte ut med polarnatten, utan drabbades av ”sinnesförvirring” eller ”sinnessjukdom”, insjuknade i skörbjugg och lungsjukdomar eller förfryste sina extremiteter.

Även brukets bokförare, studenten i metallurgi Frans Josef Björklund hade otur i livet. Hans arbetsledare och flera personer som arbetat på Björklunds inmutning drunknade i Ivalojoki när isarna gått den 30 maj 1872. Vattenståndet i älven var högt och det fanns fortfarande isflak på stranden. Störtsjöar fyllde båten och den kantrade vid Surmaköngäs. Björklunds liv vid Ivalojoki var stökigt men under den andra sommaren under guldruschen såg det ljust ut då han hittade 10,4 kg guld vid Björklundinoja. Frans dog dock redan vid 43 års ålder i Uleåborg på grund av sina dåliga levnadsvanor.

Vid mynningen av Appisjoki stod i början av 1900-talet Annan Kaapis eller Gabriel Annanpoika Aikios hus. Det hade varit samernas sommarviste redan före guldruschen. Vårfloderna höjde dock vattenståndet till husets trappa och det var inte längre en bra permanent boplats. Kaapi, det vill säga Kaapin Jounis far, som senare flyttade till Lemmenjoki, sålde renkött till guldletarna mot betalning i guld. Han gömde guldet i skogen på en plats som han avslöjade för sin piga Anni Paadar. När Kaapi och drängen dog letade pigan efter guldet i en gömma mellan två stenar nära stigen till Kultala. Enligt sägnen flydde den skräckslagna Anni från platsen och man vet inte om skatten fortfarande finns kvar i sin gömma.

Hannu Postila från Sodankylä grävde guld vid Sotajoki nära Pahaoja redan på 1880-talet. På 1920-talet grundades två stora guldbolag, Lapin Kulta Oy och Ivalojoki Oy. Man byggde en väg i ödemarken, en bro över Tolosjoki, ett sågverk och Lapin Kulta Oy byggde en bas vid Pahaoja 1925. På 1920-talet gjordes de första försöken med maskindriven guldgrävning vid Pahaoja. Man transporterade järnvägsskenor, skopvagnar och ångdrivna maskiner till platsen. Resultatet av ansträngningarna var dock magert. Man hittade bara lite guld och stenarna försvårade maskindriften.

Guldgrävarna som återvänt till Pahaoja efter andra världskriget använde minor som blivit kvar på slagfälten och sprängde mark, vilket ledde till att Sotajoki strömmade in i sin nya fåra. Därefter dämdes den gamla fåran upp. Till vintern stannade en del av guldgrävarna i Pahaoja och en del åkte till de större byarna. Efter tre somrar av guldgrävning var resultatet knappt två kilo guld. Från Lemmenjoki hördes rykten om guldgrävare som blivit rika. Det ledde till att guldgrävarna lämnade Pahaoja och flyttade till Morgamoja vid Lemmenjoki.

Utöver byggnaderna står numera endast en gammal ångmaskin kvar som minne av verksamheten. Ångmaskinen hann aldrig tas i bruk innan Lapin Kulta Oy gick omkull 1927. Lapin Kulta Oy:s namn försvann dock inte från historien, eftersom Tornion Olut Oy köpte upp rätten att använda namnet 1969.

Lihrs expedition besökte Ritakoski 1898. I sin rapport nämnde Lihr att det första guldet hade hittats i närheten av Palsinojas mynning nedanför Ritakoski, men en terrängbeskrivning och skiss som Josef Aurén ritat på platsen visar att fyndplatsen var klipporna ovanför Louhiojas mynning.

Heikki Kivekäs måste nämnas i samband med Ritakoskis historia. På 1910-talet gjorde Kivekäs grävningar vid Ritakoski. Han planerade ett centrum för guldgrävningen i hela Lappland vid Ritakoski. Man hann börja röja terrängen för att ordna vägförbindelser. Några män från Kyrö by, köpmannen Govenius och Björklunds guldbolag samt Feodor Oesterreich från S:t Petersburg, son till en köpman från Villmanstrand, försökte skaffa sig en inmutning på platsen. Bolagsmännen Mickel Mikkola, Pehr Person Kiviniemi och Mickel Mickelson Kiviniemi från Kyrö besökte Uleåborg för att lösa in prospekteringstillståndet 1870. De fick dock inte inmutningsrätt till Ritakoski. År 1871 upptäcktes Ritakoskis guld på en inmutning ägd av Govenius. I bokföringen antecknades 1,062 kilo. Därefter upphörde guldgrävningen i Ritakoski.

Guldgrävarna försvann från Ivalojoki under andra världskriget, men de återvände efter kriget. I mitten av 1940-talet fanns det dock bara en inmutning vid Ivalojoki. Under följande årtionde inmutades gruvan i Kultala av T. Puotiniemi. De närmaste inmutningarna fanns vid Kolmoskoski och Ruikanmutka. Övriga inmutningar gjordes vid Möllerinoja, Ritakoski och Palsinoja.

På 1950-talet var livet i Kultala vid Ivalojoki stillsamt och byggnaderna hade börjat förfalla. 1968 firades guldruschens 100-årsjubileum, men Kultala hade fallit i glömska och i området fanns bara en guldgrävare, Viktor Koivula, som övernattade permanent. I samband med jubileet grundades stiftelsen Lapin Kultala Säätiö, som inledde renoveringsarbeten i Kultala under Museiverkets tillsyn. Republikens president Urho Kekkonen satte guldkant på invigningen av nya Kultala med sin närvaro 1977.

I slutet av 1970-talet upplevde man ännu en guldrush, varefter det fanns fler guldinmutningar vid Ivalojoki än någonsin tidigare. Även vid Kultalas strand hittades 2003 en rejäl nugget på 58,7 gram. Numera vaskar närmare tusen personer guld vid Ivalojoki under sommaren och drömmer om Ivalojokis legendariska nuggetar.

Källor

• Luhta, Vesa; Rikkonen Martti 2019: Lumottu Inarin lappi. Forststyrelsen, Övre Lapplands naturum Siida. S. 81–83
• Mäkipuro, Viljo 1975: Kulta - Lappia ja kullankaivajia. Borgå. WSOY. S. 303.
• Partanen, Seppo J. 1999: Sankareita – veijareita ja huijareita. Helsingfors. Edita. S. 32,57,61–64,71–72,90–92,110, 106–108,112,120 och 124–126.
• Stigzelius, Herman 1987: Kultakuume. Lapin kullan historiaa 2. Helsingfors. Finlands turistförbund. S. 256.