Den arktiska naturens hem

I Urho Kekkonens nationalpark syns den nordliga naturens mångfald: de karga kalfjällen med runda krön, skogsgränsen består av täta fjällbjörkskogar, vidsträckta tall- och grandominerade moar, små snölegor, livligt sorlande smältvattenbäckar och mjuka aapamyrar med flarkar och strängar. Arterna i norr är anpassade till dessa stränga och näringsfattiga miljöer, men i framtiden kommer de att behöva anpassa sig till föränderliga förhållanden.

Den pågående klimatförändringen har en fundamental inverkan på den nordliga naturen. Barrträden breder ut sig längre norrut och på de trädlösa fjällens krön sticker redan små tallplantor upp. Även många djur- och växtarter, såsom fjällripan och fjällsippan, måste söka nya kallare livsmiljöer i norr eller anpassa sig till varmare temperaturer.

Snötäcket blir tunnare och den snötäckta tiden kortare, vilket medför utmaningar för övervintringen av många bekanta arter, såsom lämmeln. Ett varmare klimat möjliggör spridning av nya arter, vilket kan leda till att det kommer nya arter som konkurrerar kraftigt med de ursprungliga arterna.

Snön är ett skydd mot vinterkylan, eftersom snötäcket effektivt isolerar värme. Ett tillräckligt tjockt snötäcke skyddar också växter och många djur från att frysa under vintern. I synnerhet hönsfåglar, såsom ripor, tillbringar vid hård köld en stor del av dygnet i snögropar, det vill säga på sina sovplatser under snön.

En del övervintrande djur byter på hösten till en vit vinterpäls eller fjäderdräkt som är tjockare än sommardräkten. Den vita skyddsfärgen hjälper djuren att gömma sig för rovdjur i vinterlandskapet. Om snön faller sent eller smälter tidigt på våren är djuren i vinterdräkt ett lätt byte för rovdjuren.

År 2019 levde 309 hotade arter på kalfjällen i Finland, dvs. 11,6 procent av alla hotade arter i Finland.

Fjällsippan är en ihärdig överlevare på de blåsiga kalfjällen högsta toppar. De vidsträckta växtbestånden längs marken kan på gynnsamma växtplatser bli över hundra år gamla. Klimatuppvärmningen gör att miljön snabbare blir allt buskigare, vilket är ett hot mot fjällsippan som kräver öppna växtplatser.

Massförekomster av mätare, såsom fjällhöstmätare och frostfjäril, har tidvis orsakat omfattande skador på fjällbjörkdungarna i Norra Lappland. Under en massförekomst kan mätarnas larver äta upp alla blad i en björkskog och dess undervegetation. Det är möjligt att nya skadedjursarter sprids norrut i och med klimatförändringen.

Fjällripan lever i en extrem miljö ovanför trädgränsen. Till följd av att klimatet blir varmare har den inga möjligheter att förflytta sig högre upp i hopp om bättre levnadsförhållanden. Fjällripan har helt anpassat sig till vintern och kylan – den har tack vare sina fötter täckta med en tät fjäderdräkt fått det vetenskapliga namnet ”Lagopus”, som betyder harfot.

Fjällämmeln är en av de få endemiska däggdjursarterna i Fennoskandien, dvs. den förekommer inte någon annanstans i världen. Vanligtvis är lämlarna obemärkta invånare i fjällhedar och -björkskogar, men under toppåren av den kraftiga variationen i beståndet börjar de röra på sig i stora mängder på grund av den dåliga näringssituationen. Vintrarna tillbringar lämmeln under ett tjockt snötäcke och äter mossa, och därför försvåras lämmelns övervintring av de snöfattiga, regniga och milda vintrarna som klimatförändringen medför.

Vesslan är världens minsta mårddjur som flitigt hoppar omkring på sina matsökarturer, men som också kan stanna upp för att nyfiket betrakta en förbipasserande vandrare. Vesslan tillbringar en stor del av vintern under snötäcket och fångar sorkar. Klimatförändringens eventuella inverkan på variationerna i sorkbeståndet återspeglas också kraftigt i antalet vesslor.

(Texten i denna artikel har gjorts inom PAN - Norra naturfenomen-projektet 2019-2022.)