Egen väg till naturen: Ylletröjor, soppåsar och överlevnadskunskaper

Riina Meriläinens första vandringsupplevelse var Karhunkierros för fyra år sedan. Den resan väckte hennes intresse både för friluftsliv och startade ett omfattande hantverksprojekt.

”När vi planerade nästa resa till Hossa, såg jag hällmålningar i en bok. De fastnade i mitt huvud. Jag tänkte att det vore häftigt att göra en ylletröja av dem och bära den i Hossa.”

Där började det. Nu har Riina besökt alla Finlands nationalparker och designat och stickat nästan en ylletröja för varje park – tröjor som återspeglar känslan från respektive plats.

”I vissa parker har vi vandrat med ryggsäck i miltal, i andra har vi bara ätit matsäck och skrattat vid elden.” Även om Riina har gått igenom nationalparkerna i snabb takt, har hon ingen brådska att färdigställa projektet. Glädjen är viktigast.

”Några tröjor har gjorts två gånger, några ska repas upp för jag var inte nöjd med dem. De blir färdiga i sinom tid, när inspirationen kommer. De ska kännas rätt!”

Riina beskriver stickning som ett sätt att varva ner från arbetslivet. ”När jag tar fram stickningen går hjärnan i viloläge.”

Varje design är en berättelse eller ett minne. Tröjan från Repovesi har tre rävar – ett minne av en gemensam vandring. Karhunkierros-tröjan har en hängbro som var minnesvärd att korsa med ryggsäck. Torronsuo-tröjan är stickad av restgarn och innehåller torvlagren och insekter Riina mötte en het sommardag.

Petkeljärvi-tröjans inspirationen kom från ledmarkeringarnas rosa nyanser. ”Garnet heter vind – och det blåste rejält den dagen. Jag försökte återskapa barken från tallarna i Karelen.”

Helvetinjärvi-tröjan speglar stickarens eget ”helvete”: separata delar, sned mönstring och syntetgarn. Lemmenjoki-tröjan, med guldtråd och grävspadar, var symbolisk – den sista parken Riina besökte, med tröjan på förstås.

Hon har lärt sig att skriva stickmönster, så att andra också kan sticka sina egna nationalparkströjor. ”Det bästa vore att se någon bära min design ute i naturen!”

”Jag har numera alltid skräp-radaren aktiverad – utan att vilja det. Jag har hittat pengar, telefoner och kreditkort i naturen”, berättar Teemu ”Eino” Oinio, som i flera år har plockat skräp och inspirerat andra att göra samma sak.

Det började för sju år sedan då hunden Sulo drog ut sin husse Eino gång på gång. På dessa promenader upptäckte han hur mycket skräp som låg i Helsingfors Centralpark: plastpåsar, burkar, kvitton, borttappade saker. Ingen soptipp, men ett visuellt kaos.

Han började med ett inlägg på sociala medier och så föddes Roskapäivä. Det började som ett konto för skräpdokumentation, och är idag ett deltidsjobb med skolbesök och skräpplockarturer.

Det är inte bara en kampanj, utan ett sätt att se på världen. När man en gång börjar se skräpet, kan man inte sluta. ”Jag har ofta med en påse – för säkerhets skull.”

”Jag plockar skräp för att jag kan – och för att det känns bra. Bästa botemedlet mot klimatångest är att göra något konkret.”

Att plocka skräp kräver ingen specialkunskap och speciellt barn är lätta att engagera. ”Det här har en mycket låg tröskel, lägre kan det inte vara – man behöver inga specialgrejer, bara ta en påse med.”

Det viktigaste är att göra det enkelt, roligt och intressant. ”Skuldbeläggning hjälper inte – föredöme, humor och lättsamhet fungerar.”

På sina videor visar Eino redskap och ger tips. Ibland visas märkliga fynd – som ett paket korv från 1982. I skolorna funkar humor och ”äckeleffekter”. ”Barnen minns bäst de urgamla bussbiljetterna eller fulla hundbajspåsarna.”

När man hör ordet överlevnad tänker man kanske på elitsoldater eller dramatiska dokusåpor. Men för Sakari ”Sakke” Raappana handlar det om något annat – att klara sig i naturen med begränsade resurser.

”Jag är allergisk mot macho-prat. För mig handlar överlevnad om finska vildmarkstraditioner – och en inre trygghet i att jag klarar mig.”

Hans övningar varierar – från korta turer till längre expeditioner. Ibland sover han ute utan sovsäck eller tält, ibland vandrar han en vecka utan mat. Det handlar om att testa gränser, inte för att man måste – utan för att veta att man kan.

Han delar även sina misstag på sociala medier – så andra kan lära sig. ”Alla borde kunna grunderna – göra eld, hitta skydd, prioritera behov.” Dessa färdigheter kan rädda liv om något går snett.

Nationalparker och skyddade områden lämpar sig väl för träning, säger Sakke. De speglar bättre de miljöer våra förfäder rörde sig i.

”Man kan öva på att navigera med naturens tecken eller tänka ut möjliga nödlägerplatser och eldstäder.”

Men allt går inte att träna överallt. ”I skyddade områden finns regler – ingen öppen eld eller improviserade skydd.” Därför använder han nationalparker främst för lättare övningar och navigering.

Tuffare övningar sker i vildmark eller på privat mark med tillstånd. ”Oavsett plats sker övningarna alltid ansvarsfullt och med respekt för naturen.”