Fångstmän har redan i århundrade använt älven Raudanjoki som färdrutt. Längs Raudanjoki finns det flera stenåldersboplatser . Fina fiske- och jaktmöjligheter har lockat folk på jakt efter bättre levnadsförhållanden. "Kemiborna" dvs. människor som bodde på Bottenvikens kust fiskade i Naarma vildmarks vattedrag från 1600-talet framåt och besökte varje år de bekanta fiske- och jaktmarkerna. Även andra än fångstmän utnyttjade älven som färdrutt. Slåtterkarlar åkte med båtar längs älven till kärrängar och ängar vid älvstranden för att slå hö. Kivalonaapa kärräng på friluftsområdet är en av dessa ängar.

Sommar i myrlandskap. Långt hö växer i myran och det finns en gammal timmerlåda i mitten.

Då man började använda trä inom industrin, fungerade även Raudanjoki som flottningsled för virke i slutet av 1800-talet. Raudanjoki utnyttjades för flottning i flera årtionden, och vid Vikaköngäs anlades i början av 1980-talet ett virkesupplag. När flottningen upphörde vid Raudanjoki i slutet av 1980-talet blev upplagsplatsen onödig. Man omvandlade då platsen till ett område som lämpar sig för rekreationsbruk och fiske och lät bygga två eldplatser och en parkeringsplats på området.