De gåtfulla saivosjöarna

En klar sjö. Klippor och barrskog tornar upp sig i bakgrunden.

Saivosjöarna förknippade med mystiska föreställningar

I likhet med många andra exceptionella naturformationer har även saivosjöarna fascinerat människan genom tiderna och de är förknippade med många föreställningar. Pakasaivo var en gång i tiden den lokala samesläkten Suikkis samlings- och offerplats. I bergsstupen kring sjön finns eventuellt gamla offergrottor, och även sejten på ett par kilometers fick motta offergåvor. Enligt Samuli Paulaharju hyste samerna stor aktning för Pakasaivo och sjön ansågs vara ett paradis på jorden.

Samerna trodde att saivosjöarna (sáiva) var de dödas, liksom också olika andars och gudars hemvist. Ordet sáiva har haft flera betydelser beroende på sammanhanget: helig sjö och heligt fjäll inklusive de andar som bebott dem, de dödas hemvist och över huvud taget helig. Samerna ansåg allmänt att sáiva påminde om vår värld men fanns på andra sidan av ett hål i sjöns botten och bestod av en uppochnervänd sjö. Saivosjöns invånare, vattenfolket, levde där sitt liv och bl.a. fiskade och skötte sin boskap. Man gav offergåvor åt vattenandarna, och i gentjänst hjälpte och skyddade andarna människorna. Föreställningar om en uppochnervänd värld finns bl.a. i den skandinaviska mytologin. Senare försvann tron på en annan värld och kvar fanns bara tanken att saivosjöarna har två bottnar.

Enligt sägen levde det också en jättefisk i saivosjöar och den uppenbarade sig för människorna, precis som vattenandarna. I synnerhet "om man på saivosjön gycklas och skryter med sig, är hämnden nära. -- Men för de fiskare som helgar och välsignar vattnet, för dem visar sig de ruskiga vattenandarna aldrig och dem ansätter andarna inte. -- Vattnet bör alltid ses som heligt och respekteras; man får inte nedkalla en förbannelse över det och inte gycklas med det: helst ska man inte ens vissla på sjön" (Paulaharju, Lapin muisteluksia 1922).

Fiske inte alltid så lätt

Saivosjöarna var mycket fiskrika och fiskarna lär ha varit ovanligt runda och feta. Det var dock inte alltid så enkelt att fiska i dessa sjöar. Enligt en sägen tillät gudar som kallades Saivo inte fiske på sitt vattenområde. Av denna orsak försökte fångstmännen lura gudaväsendena genom att ro riktigt långsamt medan de fiskade. Eftersom fiskar ofta plötsligt försvann mitt under fisket, trodde man att saivosjöarna hade två bottnar och att fiskarna flydde genom ett hål i sjöns botten till den undre delen av sjön.

Sejtarna tryggade fiskelyckan

Många samer hade en egen saivosjö där de fiskade. I allmänhet fanns det en kultplats, en sejte, i närheten av saivosjön. Före fångstfärden gav man sejten ett offerlöfte för att säkerställa fiske- eller jaktlyckan. Efter ett lyckat fiskafänge eller jakt bar man till sejten som tack horn, ben, fiskögon, djurskallar eller fett. Ibland uppfyllde inte sejten sin plikt gentemot sina dyrkare och då kunde man bestraffa sejten. Men sejten kunde också hämnas på sina dyrkare om de inte kom med offergåvor. Sejten kunde stjälpa båtar, förstöra notar eller göra en människa döv eller blind för en lång tid. En man från Kittilä hade fört sin sejte med båt till sitt fiskeviste ("kalakenttä)" och förstört den genom att bränna den och ösa vatten på den. Ibland kunde renhjordar försvinna för gott eller falla utför ett stup. Enligt en sägen hade man vid sjön Särkijärvi i Kittilä glömt en gammal gud och slutat förrätta offer till honom, och därtill hade man börjat gräla om fiskerätter. Som en följd av detta hade siken försvunnit ur sjön för årtionde framåt och samtliga fiskar i sjön omvandlats till siklöjor.