Vandra med respekt för samernas heliga platser.
Sejtarna är heliga platser med anknytning till den samiska kulturen som man bör närma sig med respekt. I samekulturen är heliga platser fortfarande en del av den samiska identiteten och det samiska kulturarvet, som ska bevaras även för kommande generationer.
Sejtar som platser för dyrkan
I den samiska kulturen är heliga platser fortfarande en del av den samiska identiteten och kulturarvet, som bör bevaras för framtida generationer. Kristendomen och den gamla etniska religionen samexisterade länge i det samiska området, även om kristen mission försökte utrota de gamla heliga platserna och sedvänjorna.
Idag anses skyddet av ursprungsbefolkningarnas kulturarv vara viktigt. Samernas rätt att förvalta sitt eget kulturarv har varit ett aktivt diskussionsämne de senaste åren. Naturvårdslagen eller fornminneslagen förbjuder inte att man besöker seitar eller andra samiska heliga platser, men personer utanför den samiska gemenskapen bör överväga att avstå från att landstiga på till exempel Ukonsaari i Enare träsk. Ukonsaari, liksom många andra heliga platser, kan beundras på avstånd utan att klättra upp på dem.
Personer utanför den samiska gemenskapen bör behandla heliga platser med respekt. Besök bör inte lämna några spår. I närheten av seitar är det bra att hålla sig till befintliga stigar och inte tända eldar, flytta stenar eller gräva i marken. Vid seitar kan det finnas tecken på dyrkan, eftersom någon fortfarande kan anse det viktigt att interagera med seiten. Personer utanför den samiska kulturen bör dock inte lämna något vid seiten.
Seidat - Saamelaisten pyhät paikat
Sejtarna är heliga platser med anknytning till den samiska kulturen som man bör närma sig med respekt. På dessa platser för dyrkan trodde man att gudar, andar och rån bodde. För att gudomen i sejten skulle vara gynnsam, gav man offergåvor.
Sejtarna har ofta varit objekt i naturen som varit formade eller byggda av sten eller trä. Stensejtarna är i allmänhet enstaka, ovanligt formade eller färgade naturstenar. De flesta stensejtar är landmärken som tydligt skiljer sig från omgivningen.
Träsejtar har till största delen funnits i skogbevuxna områden, samt på stränder med goda fiskevatten. Ofta har de formats genom att man har gallrat trädens nedre grenar eller genom att man har lyft stockar eller stubbar i en imponerande ställning. Ibland hade man i träsejtarna ristat in drag av människoansikten eller -figurer.
Heliga platser kan också vara fjäll, öppna landskap, klippor, speciella raviner, öar och sjöar. Exempel på sådana platser i Lappland är Pakasaivo, Ailigas i Utsjoki, Ukonsaari i Enare träsk.
En del av sejtarna har använts av en större gemenskap medan andra har använts av en mindre grupp, såsom släkt eller familj. Man känner även till sejtar som endast används av en person. Uppgiften om var en privat sejte är belägen kan endast ha känts till av personen, familjen eller släkten i fråga. Att dyrka vid en sejte är även i övrigt en mycket privat sak.
Fiskare, jägare och renskötare hade sina egna platser för dyrkan: fiskesejtar, hjortsejtar och rensejtar. Fiskesejtar låg vid vattnet, skogs- och renkarlars sejtar fanns oftast vid öppna landskap eller i fjällen. Det fanns också sejtar av vilka man kunde be om hjälp för många olika behov oberoende av näring. Sejtarnas betydelse kunde förändras till en annan med tiden och när näringarna förändrades. Människor dyrkade i allmänhet sejtarna nära sin boningsort, men människor reste även långa sträckor exempelvis till mäktiga Taatsin seita i Kittilä för att dyrka.
Vid sejtarna offrade man också, eftersom man visste att naturkrafterna verkade på människors fångstlycka. Offergåvorna var ofta naturprodukter, såsom horn av ren eller hjort eller fiskfett. De viktigaste offergåvorna gällde brytningspunkter i årscykeln, såsom midsommar och övergången till hösten, samt brytningspunkter i livscykeln, såsom förlossning. I regel fick endast män ge offergåvor, men man vet också att kvinnor hade egna offerplatser, till exempel Naarasaari i Enare träsk.
