5. Hirvenkello on upea uhanalainen

Hirvenkello. Kuva: Katja Raatikainen
Purolan niityillä kasvaa uhanalaista hirvenkelloa (Campanula cervicaria). Hirvenkello on ihmisen mukanaan tuoma muinaistulokas eli jo 1600-luvun alkuun mennessä Suomeen tuotu kasvilaji. Se viihtyy avoimilla paikoilla kuten niityillä, ahoilla, metsänreunoissa ja pientareilla. Purolan kostea suurruohoniitty ei ole tyypillisin hirvenkellon elinympäristö. Hirvenkello on taantunut perinnebiotooppien umpeenkasvun seurauksena, ja se on uhanalaisluokitukseltaan vaarantunut (VU).

Hirvenkellon tunnistaa vaaleansinisistä kellokukistaan, jotka sijaitsevat pallomaisina mykeröinä korkean, jäykän kukkavanan päässä. Kasvi on kauttaaltaan pehmeäkarvainen. Hirvenkello on kaksivuotinen: ensimmäisenä vuonna se muodostaa maanmyötäisen lehtiruusukkeen, ja vasta toisena vuonna kasvaa komea kukkavana. 

Säilyäkseen hirvenkellolle sopivana elinympäristönä Purolan niitty vaatii hoitoa niittämällä. Niitto tehdään heinä- elokuun vaihteessa, kun hirvenkellot kukkavanat ovat helposti havaittavissa ja kierrettävissä. Niitetty kasvillisuus kerätään pois. Purolan niittyä on niitetty vuodesta 2001 lähtien vuosittain.

På svenska

5. Skogsklockan är en ståtlig hotad växt

På Purolas ängar växer den hotade skogsklockan (Campanula cervicaria). Skogsklockan är en forntida nykomling som människan introducerat. Den importerades till Finland redan i början av 1600-talet eller tidigare. Den trivs på öppna platser, såsom ängar, fält, skogskanter och vägrenar. Den fuktiga högörtängen på Purola är inte den mest typiska livsmiljön för skogsklocka. Skogsklockan har gått tillbaka till följd av att vårdbiotoperna har vuxit igen, och den hör till hotklassen sårbara (VU).

Man känner igen skogsklockan på de ljusblå klockblommorna, som är samlade i bollformade blomkorgar i ändan på en hög och styv blomstjälk. Växten täcks av mjuk borst. Skogsklockan är tvåårig: under det första året bildar den en marknära bladrosett och under det andra året växer den ståtliga stjälken upp.

För att ängen på Purola ska bevaras som en lämplig livsmiljö för skogsklockan måste den skötas genom slåtter. Slåttern utförs i skiftet juli-augusti, när man lätt upptäcker skogsklockans blomstjälkar och kan kringgå dem.  Efter slåttern bärgas den slagna växtligheten.  Ängen på Purola har slagits varje år sedan 2001.

In English

5. The bristly bellflower is a magnificent endangered species

One of the plants growing on the Purola meadow is the bristly bellflower (Campanula cervicaria) The bristly bellflower was introduced to Finland by humans already by the early 17th century. It thrives in open areas such as meadows, clearings, on the edges of forests, and on berms. The damp meadow with tall grass is not a typical habitat for bristly bellflower. The heavy growth of its traditional biotopes has led to a decline in bristly bellflower populations, and it is classified as vulnerable (VU).

The bristly bellflower can be identified by its light-blue bell-shaped flowers which form ball-shaped clusters at the end of a high, stiff trail of flowers. The plant is covered with soft bristles. The bristly bellflower is biannual: in the first year it forms a rosette of leaves close to the ground. The grand trail of flowers does not grow until the second year.

If it is to remain a habitat suitable for the bristly bellflower, the Puroa needs to be cared for by mowing. The mowing takes place in late July and early august when the flowers of the bristly bellflower are conspicuous and easy to avoid. The mowed vegetation is removed.  The Purola meadow has been mowed annually since 2001.